För årets tio Nobelpristagare kommer livet att förändras radikalt. När de föreläser kommer de att fylla de största hörsalarna och deras utsagor, nästan oberoende av ämne, kommer att betraktas som profetiska. Bokstavligen kommer de att behandlas som vetenskapssamhällets kungligheter.
Det vimlar av vetenskapliga belöningar – både stora och små. Nobelpriset är stort men inte störst. Likafullt kan ingen belöning mäta sig med ett Nobelpris. Var denna exceptionella strålglans kommer från har säker många frågat sig. Nyligen har Erling Norrby skrivit en insiktsfull bok med titeln Nobel prizes and life sciences som kastar ljus över frågan. Norrby är emeriterad professor i virologi vid Karolinska institutet och har varit knuten till institutets Nobelkommitté i drygt 20 år. Han har därmed haft unika inblickar i hur medicinpristagarna in spe identifieras och utvärderas.
Under ett antal år var han dessutom ständig sekreterare vid Kungliga Vetenskapsakademien. I den rollen var det hans uppgift att telefonledes – när det gäller amerikanska pristagare mitt i natten – meddela personer att de utsetts till mottagare av ett Nobelpris i fysik eller kemi alternativt det ekonomiska priset som delas ut till Alfred Nobels minne. Kring prisen råder en extrem sekretess som inte längre tycks fungera perfekt – förra året rapporterade Svenska Dagbladet att Edwards skulle bli 2010 års medicinpristagare innan beslutet var annonserat och i år tycks någon ha skvallrat om vem som skulle få litteraturpriset.
Två förhållanden tycks ge Nobelpriset strålglansen förutom den rundligt tilltagna prissumman. Ett är den precision med vilken pristagarna utväljs. Man kan tveklöst hävda att de naturvetenskapliga priserna inklusive medicinpriserna nästan utan undantag varit välförtjänta. I det långa perspektivet har upptäckterna stått sig, med några få undantag. Ett av misstagen var att ge priset till dansken Fibiger som fick belöningen därför att han uppfunnit en metod att framkalla cancer. Resultaten har dessvärre inte gått att upprepa. Ett annat tvivelaktigt pris gick till portugisen Egas Moniz för införandet av lobotomi som en kirurgisk behandlingsmetod för psykiatriska sjukdomar. Metoden kom att missbrukas med förödande konsekvenser. Ett annat omdiskuterat medicinpris gick till Paul Muller 1948 för uppfinningen DDT. År 1948 då han fick priset betraktades DDT som ett mirakelmedel för att bekämpa insektsburen smitta men dess långsiktiga konsekvenser på miljön var ännu okända.
I sin bok redovisar Norrby ingående hur medicinpristagarna vaskas fram ur den myriad av geniala forskare som i dag är aktiva. Första steget i urvalsprocessen är nomineringen, som är strikt begränsad. Svenska och vissa utländska professorer har rätt att nominera kandidater liksom de redan belönade. När nomineringarna inkommit görs först en inledande utredning för att fastsälla om den föreslagne står bakom den upptäckt som eventuellt skall belönas liksom om upptäckten är prisvärdig, det vill säga om den är tillräckligt unik, originell och betydelsefull. En viktig och svår del av utredningsarbetet går ut på att fastställa om den föreslagne gjort arbetet på egen hand eller om priset skall delas mellan flera forskare. Nobels begränsning av antalet pristagare till högst tre var insiktsfull och motverkar utspädningen av prisets lyskraft. Samtidigt har en del upptäckter inte kunnat belönas därför att rättvisan skulle kräva fler än tre mottagare. Ibland blir ett pris möjligt genom att en priskandidat hinner avlida, vilket var fallet när det gäller Nobelpriset för upptäckten av dna-spiralen.
Många anser att Watson och Crick inte kunnat göra sin upptäckt utan hjälp av information som de fick (utan lov) av Rosalind Franklin. Sorgligt nog dog hon kort efter upptäckten och priset kunde då ges till Watson, Crick och Wilkins. Döda personer kan inte tilldelas Nobelpris enligt nu gällande regler. Tidigare fick dock Karlfeldt priset i litteratur och Hammarskjöld fredspriset postumt. I år uppstod en bisarr situation i och med att Nobelkommittén var ovetande om att en medicinspristagare hunnit dö några dagar innan hans pris annonserades. Nobelstiftelsens styrelse var då klok nog att göra ett undantag i detta exceptionella fall och hans efterlevande får hämta priset.
När det gäller fredspriset har vid flera tillfällen organisationer snarare än individer tilldelats priset. Detta tillämpas inte när det gäller de andra priserna. Därmed kommer knappast den viktiga kartläggningen av människans arvsmassa att få någon Nobelbelöning eftersom det i hög grad var en kollektiv bedrift.
I själva granskningsproceduren utnyttjar Nobelkommittéerna framstående forskare från hela världen. Det slutgiltiga avgörandet har dock Nobelförsamlingen (50 personer på Karolinska institutet) som i sista stund kan ändra kommitténs rekommendationer. Detta har hänt åtminstone en gång när Hounsfield och Cormack fick sitt pris för datortomografi trots att Nobelkommittén hade ett annat förslag.
De flesta Nobelpristagare har förutom att vara värdiga mottagare varit stora personligheter som förstärkt prisets anseende. Det finns dock undantag. Ett är Kary Mullis som fick medicinpriset år 1993 för sin geniala uppfinning, PCR, en metod att föröka dna. Tveklöst förtjänar han priset för sin uppfinning men hans livsstil är en smula okonventionell. Han tillhör de drogliberala och har dessvärre spårat ur vetenskapligt. Motbjudande är att han anslutit sig till en mycket kontroversiell forskare som hävdar att aids inte orsakas av hiv. Hans vilseledande propaganda har saboterat ansträngningar att genom information minska spridningen av hiv.
En annan kontroversiell pristagare var Carleton Gajdusek. Denne fick medicinpriset år 1976 för upptäckten av ett nytt smittämne som i dag kallas för prioner. Gajdusek studerade en allvarlig neurologisk sjukdom som heter kuru och leder till nedbrytning av hjärnan. Gajdusek kunde leda i bevis att ett okänt smittämne via födointag orsakade kuru. Studierna utfördes på Nya Guinea där Gajdusek levde bland befolkningen. Vänskapen ledde till att han adopterade ett antal unga pojkar från Nya Guinea som fick leva och bo i hans hem utanför Washington DC. Synbarligen gjorde han en lovvärd humanitär insats genom att dessa pojkar fick en möjlighet att utbilda sig. Emellertid visade det sig att flera av pojkarna hade utnyttjats sexuellt och han dömdes till ett fängelsestraff. Gajdusek förnekade att hans beteende var kriminellt och menade att det han gjort var något som praktiserades i andra kulturer. Personligen har jag svårt att oförbehållsamt stämma in i lovsången över Gajdusek och därmed att snillen skulle ha sin egen jurisdiktion.
Nobels testamente har i ett avseende inte alls följts till punkt och pricka. I testamentet står det att priserna skall belöna upptäckter som gjorts under det gångna året. I de flesta fall har åtskilliga år förflutit mellan upptäcktens rapportering och Nobelbelöningen. Ett rekord har Peyton Rouse som gjorde den viktiga upptäckten att vissa tumörsjukdomar kan framkallas av virus. Han publicerade sin upptäckt 1911 och fick Nobelpriset först vid 86 års ålder 1966.
Som sagts ovan har praktiskt taget all Nobelpristagare i medicin varit värdiga sitt pris. Omvänt kan man fråga sig om några viktiga upptäckter förbisetts. Så måste naturligtvis vara fallet. Ett omdiskuterat fall är amerikanen Oswald Avery som redan 1944 i ett genialt experiment visade att arvsmassan består av dna och inte protein som man dittills trott. Ett annat fall är uppfinningen av poliovaccinet som aldrig prisbelönades. Norrby, som själv är virolog, försvarar denna miss. Jag finner dock inte hans motiveringar övertygande. Tänk på den enorma nytta poliovaccinet haft för människans välbefinnande – utan det hade tveklöst miljontals människor drabbats av polio med dess förödande konsekvenser.
Ett annat förbiseende gäller upptäckten av hiv för vilket Luc Montagnier och Françoise Barré Sinoussi belönades 2008. Priset motiverades av att hiv först isolerades i Montagniers laboratorium. Emellertid spelade den amerikanske forskaren Robert Gallo en avgörande roll för att bevisa att viruset är orsaken till aids.
Man kan tycka att den som får ett Nobelpris skulle kunna uthärda en hel del förtret. År 1923 fick Banting och MacLeod medicinpriset för upptäckten av insulin. Banting var den som tillsammans med kollegan Best gjort de kritiska försöken som ledde fram till upptäckten. Best fick ingen del av priset utan i stället belönades MacLeod vars roll huvudsakligen låg i att han var chef för laboratoriet. Pristagarna kunde inte komma över bitterheten vilket ledde till att ingendera kom till Nobelceremonin för att motta priset.
Prissumman uppgår i år till ungefär 10 miljoner kronor. Anmärkningsvärt är att priset först på senare år återfått sitt ursprungliga värde. I Nobels testamente angavs att förmögenheten skulle placeras i statsobligationer, vilket var föga lönsamt. Reglerna luckrades upp och en betydande del av förmögenheten placerades senare i fastigheter. På 70-talet sålde stiftelsens dåvarande vd hela fastighetsinnehavet med stor vinst. Försäljningen gjordes i grevens tid då fastighetsmarknaden kort därefter kollapsade.
Vad som mer än prissumman gör Nobelpriser så avundsvärda är den furstliga tillvaro som pristagarna erbjuds under Nobelveckan. En limousine väntar på Arlanda för de långväga pristagarna. Inkvarteringen sker på Grand Hotell och varje pristagare med familj har under veckan tillgång till en limousine med chaufför och en attaché, det vill säga en person, vanligen hämtad från UD, som följer pristagaren bokstavligen i vått och torrt. Stig Ramel, tidigare vd för Nobelstiftelsen, berättade att han år 1962 var attaché för John Steinbeck. Hans huvuduppgift blev att hålla den berömde författaren nykter under Nobelveckan, vilket han lyckades med. Efter Steinbecks hemkomst skickade han en låda whiskey med ett bifogat tackbrev där han meddelade att lådan innehöll den whiskey som Ramel förhindrat honom att dricka.
En höjdpunkt är naturligtvis prisutdelningen i Stockholms konserthus. Det faktum att prisutdelaren har kungligt blod i sina ådror tycks vara av överraskande stor betydelse även för den mest rationelle pristagaren, liksom inbjudan till kungamiddagen på slottet – möjligen ett skäl till att vi trots allt bör bevara monarkin.
Nobelbanketten i stadshuset ger en enorm uppburenhet åt pristagarna och här excellerar Nobelstiftelsen i konsten att arrangera grandiosa fester. Menyn är proväten flera gånger, vinerna är noga utvalda och serveringen görs med militärisk precision. Nobelbanketten har blivit en av årets mest eftertraktade fester i Sverige. Men så har inte alltid varit fallet. En kollega har berättat att man tidigare hade svårt att fylla platserna i stadshuset och att man fick lova att ”ragga” unga forskare på Karolinska institutet för att festsalen inte skulle se ödslig ut.
Tänk hur tiderna förändras!