Videon är inte längre tillgänglig
UNT:s schlagere
xpert
Björn
Lövenlid
tippar resultatet i Melodifestivalens första deltävling.
I’ll be fine
Molly Pettersson Hammar
TRE KAJOR
”Jag ska sjunga röven av mig!”. Det löftet har Idolbekantingen Molly Pettersson Hammar gett inför sin schlagerdebut, och det får man verkligen säga att hon försöker göra. Hennes r’n’b-anstrukna och pyroteknikpimpade popnummer är både medryckande och explosivt, men själva låten i sig inte har riktigt samma sprängkraft som uppträdandet. Dessutom finns faran att hon tar i för mycket och att det blir gapigt. Fast behåller hon delar av den där röven hon pratar om, då kan hon nog bli farlig.
Pappa
Daniel Gildenlöw
TRE KAJOR
Nu kommer många av er att ta en kisspaus eller gäspa. Daniel Gildenlöws socialrealistiska ballad om föräldrar som skiljer sig är nämligen så långt från ett rivigt, glittrande schlagernummer man kan komma. Fast om man släpper garden, tar ett djupt andetag och verkligen lyssnar så är det här faktiskt en liten pärla. Nu gäller det bara att Gildenlöws sköra och bräckliga röst ska nå ut i arenan och ända fram till tittarna, och det är inte alls självklart att den gör det. Vågar man hoppas på Andra chansen?
Elize Ryd och RIckard Söderberg
One by one
TVÅ KAJOR
Elize Ryd är en mycket potent vokalist känd från det populära bandet Amaranthe som blandar brutal dödsmetall med insmickrande melodisk pop. Rickard Söderberg å sin sida är en teatralisk operasångare med vaxade mustascher och rejäl resonans i sin bredaxlade lekamen. Jag behöver väl knappast skriva att det blir bombastiskt när dessa två förenas på scen? Deras ångvältsrefräng stampar sig fram med full kraft medan numret i övrigt är förvånansvärt sparsmakat. För min del är melodin också lättglömd.
Dolly Style
Hello Hi
EN KAJA
Är det här Lilla Melodifestivalen nu plötsligt? Tre superflickiga, utklädda dockor som vickar på sina pastellkjolar och trallar ”Hello Hi”, sådant hör mer hemma på fnissiga mellanstadiediskon än i Sveriges största musikevenemang. Hela det här numret är så sockersött och ytligt att det kan ses mer som en ”rolig grej” eller skön ironi än som ett festivalbidrag på riktigt. Ändå är jag uppriktigt orolig för att det här ska gå vidare. Låt det inte ske.
Behrang Miri feat. Victor Crone
Det rår vi inte för
FYRA KAJOR
Stabile refrängsångaren Victor Crone sjunger om ”staden som aldrig ler”, men själv kan jag inte sluta le när jag hör hans och glädjespridaren Behrang Miris gemensamma hiphop-pop. Här finns suggestiva syntmattor i moll och välmarkerade, pådrivande beats som gör det till ett vemodigt och upplyftande nummer på samma gång. Det här är en låt jag vill höra igen och igen, men jag är tveksam till om det här är tillräckligt ”schlagrigt” för att räcka hela vägen. Låten kommer nog att få snurra vidare på P3 i stället.
Jessica Andersson
Can’t hurt me now
FYRA KAJOR
Kvällens mest konventionella schlagerlåt är också en av de bästa. Pålitliga festivaldrottningen Jessica Andersson ger sig i kast med en riktigt svårsjungen uppbrottsballad i Sanna Nielsen-facket. Hon gör den kanske inte med samma pondus som just Nielsen skulle ha gjort, men ändå med imponerande teknisk finess och styrka. Dessutom strålar hon på scenen. Efter alla trallande dockor och vaxade mustascher känns det som att Jessica får schlagerbåten på rätt köl igen till sist. I en rättvis värld seglar hon vidare mot final.
Eric Saade
Sting
TVÅ KAJOR
Jag har alltid haft stor respekt för Eric Saade som flickidol, popartist och inte minst dansare. Han är ett fullblodsproffs som mer än de flesta verkligen förtjänar att stå i Mello-rampljuset. Trots det tycker jag inte att hans schlagerkaramell Sting har särskilt mycket… sting. Refrängen är nämligen alldeles för släpig och ihålig, även om produktionen råkar vara smäcker och samtida. Med detta sagt tror jag ändå att han går vidare, tack vare sitt snabbfotade scenframträdande och inte minst: massor av jäklaranamma.