Den brittiska antiseriehjälten Judge Dredd har inte haft ett lätt liv på vita duken. Originalfilmen från 1995 med Sylvester Stallone i huvudrollen blev ett stort fiasko, och inför "rebooten" var inte Hollywood särskilt intresserat. Dredd 3D är därför en brittisk-sydafrikansk film initierad av The beach- och 28 dagar senare-författaren Alex Garland, inspelad i Kapstaden och Johannesburg, med en i sammanhanget blygsam budget på 300 miljoner kronor.
De asketiska förutsättningarna syns i handlingen, filmen utspelar sig till 90 procent inuti en gigantisk skyskrapa i jättestaden Mega City One, dit polisen, domaren och bödeln Judge Dredd (Karl Urban) beger sig tillsammans med rookien Judge Andersson (Olivia Thirlby) efter ett larm om trippelmord. Väl på plats visar det sig att en knarkkartell huserar i byggnaden, och den skrupelfria gangsterdrottningen Ma-Ma (Lena Headey) ordnar så att skyskrapan avskärmas från yttervärlden och en dödlig katt och råtta-lek inleds.
Dredd 3D är en oerhört våldsam film. Inget problem med det i sig, om det fyller en funktion. I den dystopiska och förödda framtidsvärld filmen skildrar är liv inget värt, människorna är blott boskap i en djurfabrik där brottsligheten är så utbredd att lagens väktare bara kan ta sig an 6 procent av de 17 000 larm om våldsbrott som dagligen kommer in, meddelar Judge Dredd sin adept.
Problemet är att filmens våld är så spekulativt, en scen där Ma-Ma och hennes hejdukar med maskingevär massakrerar ett helt våningsplan av skyskrapans invånare i jakten på Judge Dredd känns närmast sadistisk.
Slaktandet gör mig illa berörd, inte för att filmskaparna lyckas förmedla en bild av våldets meningslöshet i ett samhälle som har gett upp, utan för att det känns som att deras avsikt är att jag ska se avrättandet som förbjudet kittlande och lite maffigt. Det ger en fadd eftersmak i munnen.