Stina Wollter kan ju skriva mängder av saker på sitt visitkort (även om jag misstänker att hon inte använder sådana): konstnär, radiopratare, feminist, kroppsaktivist. ..
På albumet står precis nygifta paret Stina Wollter & Micke Olsson som låtskrivare. Så vitt jag förstått från intervjuer inför albumsläppet har Stina i första hand gjort alla texterna och Micke musiken (han spelar också bas & gitarr), arrangerad i tätt samarbete med producenten Pecka Hammarstedt. På albumet medverkar också fler musiker, bland andra saxofonisten Ruskträsk Johansson.
Redan förra året kunde man lyssna till den utmärkta singeln "Leave my shame". Den fina låten finns förstås med på albumet. Men det är betydligt bredare än så. Hon har själv kallat det textdriven vuxenpop, men det är att förminska det hela något. Visst är det Stinas vardagsbaserade reflektioner som står i centrum, men musiken i deras trädgård doftar av många olika slag. "Down that road" har till och med smak av Grace Jones i "I've seen that face before".
Det handlar inte om nyskapande eller experimenterande musik, det är melodier och sång i fokus. Men jag blir imponerad av låtarna som växer med lyssningarna. Micke Olsson har utan vidare en stark kompositionsådra som jag imponeras av. Borde han inte ha fått sitt namn tydligare på omslaget också, Stina?
Stina Wollter har en väl fungerande röst som lyfter fram de fina texterna även om hon inte är någon mästersångare. Det är mest inledande "Home alone" som jag ställer mig frågande inför, att starta med den var ett misstag.
För den som vill höra hur det låter på scenen är det bara att boka in lördag den 26 maj då hon och Micke Olsson tillsammans med sitt band står på Katalins scen.
Bästa låt: "Down that road"