Samhällskritiken har blivit djupare

"Mjuka spikar / i mitt kött är regn // vinden korsfäst // vin-ögon". Nog är det möjligt att leva sig in i dessa rader, i synnerhet under den årstid som är nu; att känna regnet sylvasst mot ansiktet, blåsten vinande i ögonen. Samtidigt leder de förstås tanken till den korsfästa Kristusgestalten. Det rör sig med andra ord om en dubbelexponerad diktpassage. Men oavsett var man lägger fokus - på ovädersscenen eller den kristna symbolen - framträder bilden av den utsatta kroppen.

Liksom i hennes tidigare författarskap utgör den plågade och offrade kroppen ett av huvudmotiven i Katarina Frostensons nya diktsamling Tal och Regn, vars insidor är klädda med en målning av Håkan Rehnberg och påminner om såväl ljudvågor som lermodd och strilande regn. Än anspelar hon till exempel på berättelsen om satyren Marsyas som blev levande flådd till straff för att ha utmanat guden Apollon, och för övrigt figurerade redan i samlingen Karkas från 2006, än antyder hon en otäckt realistisk mobbningsscen där en grupp barn "pucklar" på ett annat barn tills "gråten kommer".

Men poesins jag är lika utsatt för människors tal runt omkring -tvärsäkra påståendesatser och ytligt klingande formuleringar - som för regn och spikar: "den mörka talströmmen täcker huden / vit, sönderstucken öppen". Dikternas eget språk kan då förstås som en motkraft till denna ström av tomma fraser som vi utbyter med varandra dagligdags - "vädret är fint" - och mångstaviga och omänskliga abstraktioner som vi möter i media. Som en travesti på de senare och som en ironi riktad mot ett samhälle med låg tolerans för svaghet, får man till exempel förstå en grotesk ordsammansättning som "sårbarhetsutredningen".

De "frostensonska" orden har visserligen ofta sin upprinnelse i det traditionella språket. Men förvanskade eller placerade i oväntade sammanhang, eller helt sonika styckade i smådelar, har de välkända uttrycken antagit en ny skepnad och det gamla språket således offrats för att återuppstå i en uttrycksfullare dräkt. Våldsamheten som i dessa dikter riktas mot kroppen drabbar därmed även språket, och brutaliteten kommer inte endast utifrån utan i lika hög grad inifrån poesin själv.
Ibland blir bara enstaka språkljud kvar efter denna hantering: enstaka konsonanter, lösa vokaler. I samlingens upptakt presenteras dessa isolerade bokstäver som barn i ett kargt landskap vilka övervakas av en hårdför mor. Bistert uppmanar hon dem att leka "tills gruset skaver era ben". Dikten är representativ för den följande samlingen som präglas av såväl stränghet och avskalning som av språklig musikalitet och lekfullhet.

I en dikt med titeln "Sådd" skildras den banala handling som består i att sopa smulor från ett bord för att sedan slänga dem. Den vardagliga gesten kan förstås som en symbol för den rikes nonchalanta slöseri med sina tillgångar och med jordens resurser, och därmed som ett av flera exempel på civilisationskritik i Tal och Regn. En rakt motsatt inställning utmärker Frostensons eget förhållande till orden. Själv tillämpar hon vad man skulle kunna kalla ett slags språklig återvinning. Dels anspelar hon på sin egen föregående poesi - bland mycket annat känner man igen några av gestalterna ur operan Staden, liksom det mångtydiga ordet "karkas" från diktsamlingen med samma titel - dels på äldre verk i framför allt svensk litteratur. Härigenom får språket rötter; dikterna djup och stadga.

Placerad ungefär mitt i samlingen står dikten "Trädet", med Stiernhielm rasslande runt barken, kronan "kantig som esaias" och "runt om allt den stora almqvistvinden som ger trädet liv" - en ståtlig kärleksdikt riktad till den svenska litteraturen. Frostenson är naturligtvis själv en del av detta träd: om stammen "blöder är det jag". Samtidigt rymmer Tal och Regn inslag av självironi där jaget driver med sin egen hemhörighet inom finkulturen. Det gäller framför allt den bokstavligen bitska dikten "Jag i svart hundpäls", där en ettrig och luggsliten jycke hånar sig själv för sitt "halva ben i Konst".

Ända sedan Frostenson skrev 4 monodramer för scenen 1990 har platsen spelat en viktig roll i hennes författarskap och orden uppstått i samklang med landskap och rum. Så också i den senaste diktsamlingen där jaget vandrar genom storstäder som Stockholm, Paris och Berlin, och där tunnelbanan framstår som en mörk symbol för det moderna storstadslivet. Mytologiens Orfeus har tidigare spelat en viktig roll i hennes diktning och i dessa skildringar från underjorden är han nu osynligt närvarande. Som läsare tycker man sig höra berättelsen om Orfeus och Eurydike och den svårbevekade Hades eka mellan raderna / de kaklade gångarna. Det vilar kort sagt en viss undergångsstämning över Tal och Regn.

Genom samlingen löper spår som man har kunnat följa genom det tidigare författarskapet. Men spåren har djupnat, och inte minst samhällskritiken tycks mig fränare än förut. Den vemodskänsla som några av dikterna förmedlar har jag heller aldrig uppfattat så starkt som nu. Motsträvig och experimentell. Ställvis rolig och ställvis melankolisk. Angelägen. Vacker, inte att förglömma. Där någonstans framträder konturen av denna mångfasetterade poesi.

Samhällskritiken har blivit djupare

En fränare samhällskritik och ett starkare vemod än i författarens tidigare verk framträder i Katarina Frostensons nya diktsamling Tal och Regn, fastslår Maria Wennerström Wohrne.