Samma men ändå nytt

Men ändå inte. Corgan spelar allt förutom trummor, och har skrivit ett dussintal nya spår med texter som i enlighet med skivtiteln strävar till att fånga tillståndet i USA och världen, med titlar som Doomsday clock och For God and country. Det ambitiösa upplägget kan dock kännas väl pretentiöst. Tillika drar en del av Corgans låtidéer åt ganska traditionell depprock, i ett lite malande tonfall som får hans speciella sångstil att kännas mer poserande än passionerad. Men så har vi samspelet mellan Chamberlain och Corgan, som kanske är hela poängen med skivan. Med i stort sett mycket basal rocksättning. Corgan dubblerar på gitarr och bas piskar upp ljudmattor med en energi och ett groove som sticker ut långt utöver det vanliga. Bäst gillar jag de allra larmigaste stunderna, när Chamberlains cymbaler lägger sig som ett ilsket
vinande över alltsammans, som i 7 shades of black.

Samma men ändå nytt

ROCK. Sju år efter gruppens senaste album plockar Billy Corgan fram Smashing Pumpkins ur malpåsen. Med sig har han denna gång bara trummisen Jimmy Chamberlain och Zeitgeist är i stor utsträckning att betrakta som Corgans soloprojekt.