Samtal med Sune Åkerman

För några veckor sedan landade boken Svenska historiker från medeltid till våra dagar (Norstedts) med en duns på bokhandelsdiskarna. Det är en diger lunta. Antologin innehåller välmatade biografier över 56 svenska historiker som skrivits av 43 sentida kolleger.

En av de personer som biograferats är Sten Carlsson. Han var historieprofessor i Uppsala från 1956 till pensioneringen 1983. Förutom sin lärargärning, och ett omfattande vetenskapligt författarskap, var Carlsson en uppskattad föredragshållare och en utomordentligt flitig kulturjournalist som gjorde mycket för att stimulera det svenska folkets historieintresse. Hur ska man förstå hans betydelse i dag? Vilket arv har han lämnat efter sig?

En dag helt nyligen slog jag mig ner för en pratstund med historieprofessorn Sune Åkerman som på 60-talet var en av Carlssons doktorander och som också skrivit antologibidraget om sin gamle lärare. Alldeles nyligen har Åkerman också lagt sista handen vid en fylligare bok om Carlsson, med titeln Historiker i brytningstid (Karlstad University Press), som beräknas komma ut i februari.

CJG: Alla människor tycker ju att deras egen tid är en brytningstid. Tänkte du på något särskilt när du valde boktiteln?

SÅ: Historiska institutionen i Uppsala genomgick en sannskyldig metamorfos under Carlssons tid. Under mellankrigstiden producerades en avhandling vartannat eller var tredje år. Speciellt under 60-talet invaderades Historicum av mängder av nya studenter som ville bedriva historieforskning. På tjugo år producerades nästan 130 avhandlingar.

Den gamla tidens doktorander var ensamvargar som försvann flera år bakom dammiga boktravar för att sen krypa fram med ett bokmanus. På 60-talet började doktoranderna slå sig samman för att driva större forskningsprojekt tillsammans, uppmuntrade av de engagerade professorerna. Ett exempel är migrationsprojektet (om amerikautvandringen) som resulterade i ett tjugotal avhandlingar.

Kufarna ersattes alltså av debattsugna teamworkare. De nya doktoranderna diskuterade sina resultat på seminarier och knöt bland annat internationella - och tvärvetenskapliga - kontakter. Det var en helt ny värld. Man kan verkligen tala om en brytningstid.

CJG: Förr var historieprofessorerna superkändisar. Harald Hjärne satt i riksdagen och i viktiga riksdagsutskott. Han skrev bland annat tunga politiska inlägg om rösträtten, försvarsreformerna och den svensk-norska unionsfrågan. Hjärnes efterträdare i Uppsala, Nils Edén, var statsminister åren 1917-20. Dagens historieprofessorer får ibland vara med i Historiska klubben i P1 men är i övrigt rätt anonyma. Hur förklarar du den förändringen?

SÅ: Hjärne och F. F. Carlson var herrar på täppan! Särskilt under de senaste decennierna har det tillkommit många nya högskolor runt om i landet och massvis med nya professurer. Dessutom har nischämnen som ekonomisk historia och idéhistoria spjälkats av från huvudämnet och bildat egna institutioner. I dag är det väldigt många som kämpar om positionerna och försöker få ner sin sked i grötfatet.

Frågeställningen leder dock fel. Alla gamla historieprofessorer blev inte nationella ikoner. På Historiska institutionen i Göteborg hänger till exempel ett stort porträtt som föreställer Ludvig Stavenow. Han var professor i Göteborg 1894-1914 och i Uppsala 1914-29. Vid ett tillfälle roade sig en av docenterna med att fråga alla han mötte - från gamla forskare till unga studenter - om de visste vem den mannen var. Ingen hade den blekaste aning.

I alla tider har det funnits resursstarka individer som lyckats fånga tidsandan inom sitt gebit och förärats med kultstatus av den allmänna opinionen. Ett exempel är historieprofessorn Erik Gustaf Geijer som står staty framför universitetet. Men att jämföra alla senare kolleger med dessa monument är inte rättvist! Det är som att mäta filmproducenter med Ingmar Bergmans måttstock och alla författare med Strindberg.

CJG: Hur uppfattar du historikernas roll i dag?

SÅ: Det viktigaste är, tycker jag, att ständigt påminna beslutsfattare och opinionsbildare om den historiska dimensionen. I dag framställs globaliseringen exempelvis som något nytt och hotfullt, men globaliseringsprocesser har pågått i hundratals år. Detsamma gäller invandringen - men Sverige har varit ett invandrarland i tusen år. Undantaget, det påpekade Sten Carlsson ofta, var perioden från 1815 till 1930-talet när massor av svenskar emigrerade och invandringen var obetydlig. Kunskaperna från uppsalahistorikernas stora migrationsprojekt kan användas för att förstå invandringen från de nya EU-länderna och Tredje världen i dag.

CJG: Hur vill du sammanfatta din syn på Carlsson och hans forskargärning?

SÅ: Man kan, å ena sidan, beskriva honom som en faktafetischist. Men han hade också en suverän förmåga att se de stora perspektiven och samhällets förändringspotential vid olika tidpunkter. Han var internationellt orienterad och tvärvetenskaplig före de flesta. Han var också en banbrytande socialforskare och en av de första som uppmärksammade det speciella i kvinnornas situation.
Som jag ser det har Carlsson en självklar plats på parnassen bredvid andra stora svenska historiker.