Samtal som öppnar boken

Det är en bit in i programmet och samtalsledaren Kerstin Cullhed uppmanar deltagarna att sätta sig i smågrupper och börja diskutera, "så som vi brukar göra". Och det händer något då, i gruppsamtalen, en plötslig intensifiering av sorlet och ljudnivån i rummet på andra våningen i Missionskyrkan. Diskussionsivern är tydlig, en lust att bända i svåra frågeställningar och Lars Lindberg, f d pastor i Missionskyrkan och en av fyra samtalsledare, nickar ut i rummet och säger att det här, det är bikupemetoden.
- På det här viset får alla uttala sig under kvällen. Lämnar man ordet fritt i en stor grupp, blir det bara de vanliga pratkvarnarna som pratar. Hör - nu samtalar alla, säger han och väger belåtet bakåt i stolen.

Närmare fyrtio personer har kommit till kyrkan för att diskutera den israeliske författaren Amos Oz storslagna roman En berättelse om kärlek och mörker. Samtalet ingår i Missionskyrkans programserie Skönlitteratur och livsfrågor, då en modern eller klassisk roman studeras och diskuteras under ledning av Kerstin Cullhed, Lars Lindberg, Erik Wallin och Ingrid Kallin. Man skulle kunna kalla arrangemanget för en öppen bokcirkel, en studiecirkel för alla och utan anmälningstvång och närvaroplikt.
Majoriteten av deltagarna är kvinnor.
- Och så finns det ju inget starkt ungdomsinslag precis... nä. De flesta är lite äldre. Väldigt boksynta, vana läsare, säger Lars Lindberg.

Han kallar boksamtalet för klassisk folkrörelsepedagogik.
- Ingen talar om vad man ska tycka. Var och en har rätt att själv tolka romanen som den vill. Vi diskuterar, söker oss fram, hjälper varandra att hitta djupet i boken, säger han.
- Vi läser helst böcker som bjuder motstånd, som är lite svåra. Vågar man sig bara på texten med sina frågor, så öppnar den sig. Samtalet öppnar böckerna, säger Kerstin Cullhed.
Skymningen faller sakta utanför fönstret. Det skramlar svagt när vagnen med kaffe, frukt och kakor rullas in, snart är det dags för paus, men inte riktigt än. Först ska mikrofonen vandra runt, vem vill berätta vad ni pratat om i smågrupperna? Vad har ni diskuterat? Ganska mycket visar det sig, för romanen är tjock och mångbottnad, med många trådar att lirka i.

En grupp har pratat om mamman i berättelsen, om hennes depression och varför den uppstod och en annan grupp har fastnat för fadern: "en fantastisk beskrivning av en man som inte vågar möta sig själv". Och så är det skildringen av staten Israels tillblivelse, och relationen mellan judar och araber och så humorn, skrattet mitt i svärtan.
- Ibland skulle man vilja ha ett eftersnack till de här kvällarna. Fortsätta samtalet, argumentera och diskutera i en mindre grupp - man hinner inte prata om allting här, säger Marianne Skalin Gezelius som tillsammans med Birgitta Högvall har besökt Missionskyrkan i ett par år. De senaste gångerna har även Margareta Kebbon följt med.
- Vi blev så förtjusta i formen. Att ledarna först gör en presentation av boken, och att vi sedan pratar vidare i grupper. Man får nya aspekter och infallsvinklar på det man läst, säger Birgitta Högvall.
- Ledarna är engagerade, kunniga och pålästa. Det gör att det blir ett rikt, och djupt, samtal, säger Marianne Skalin Gezelius.

Programpunkten med Amos Oz roman var den sista för säsongen. Men när deltagarna stoppat ned boken i handväskan och dragit sig hemåt, slår sig de fyra ledarna ned i stolarna igen. Almanackorna åker fram, liksom listorna med deltagarnas egna bokönskemål. För nu ska hösten planeras, ett nytt program utformas. Vad tror ni om Gardells Jenny? funderar någon. Eller Susanna Alakoskis Svinalängorna? Eller varför inte en klassiker, kanske Martin Bircks ungdom? Njae - hellre Den allvarsamma leken, i så fall.

Samtal som öppnar boken

I över tio års tid har Missionskyrkan i Uppsala arrangerat samtal om litteratur, öppna för allmänheten. Den här kvällen möts hängivna bokläsare kring Amos Oz roman En berättelse om kärlek och mörker.