Det är inte så ofta jag tänker på att sätta på musik bara för att bli glad av den. Det brukar vara andra kriterier. Men om tanken skulle falla mig in så är Eleni Mandells album ” Let’s fly a kite” en bra kandidat. Hon leker med och lånar friskt från eran runt 1960 men gör med sina blinkningar och intelligenta texter ett slags både ironisk grimas och en hyllande pastisch av det hela. Och hennes osvikliga känslor för melodier gör att detta album till en sann glädjespridare.
Bästa låt: ”The man who’s always lost”