Grekiska filmer letar sig inte så ofta till de svenska biograferna. Desto mer överraskande när en sådan originell film som Dogtooth äntligen får premiär. Unge regissören Giorgos Lanthimos har inte gjort så mycket bemärkt i filmväg än så länge - han var dock med att producera nyligen visade Attenberg. Men att han har en originell gåva för att göra film visar Dogtooth tydligt. Här kan man direkt se likheter, utan plagiat, från namn som David Lynch, Michael Haneke och Wes Anderson, eller varför inte Luis Buñuel. Bara att nämna dessa namn utan att det känns krystat är ett gott betyg.
Det handlar om en familj med tre halvvuxna barn som bor i en vacker villa med en stor trädgård med pool. Egendomen omgärdas av höga staket som omöjliggör utsikt. Föräldrarna har sedan barnen föddes lurat i dem att allt utanför är livsfarligt: De kommer att dö om de lämnar hemmet innan de tappat sin första kindtand, de har inga namn utan refereras till som ”brodern”, ”mellansystern”. Språket har förändrats och de får lära sig att vanliga ord betyder något helt annat vilket ger upphov till många bisarra meningar.
Fadern är den enda som tillåts lämna hemmet, och han jobbar på en fabrik en bit hemifrån. Den enda utomstående som besöker familjen är den kvinnliga säkerhetsvakten därifrån som regelbundet får ”avsexa” sonen i en akt helt renons på känslor.
Hon är också den som lite upproriskt visar barnen en glimt av världen utanför när hon lånar ut filmer som Rocky och Hajen, vilket förstås ytterligare påverkar deras verklighetsuppfattning.
Stämningen i filmen är i många delar skräckfylld, och blir helt oftast absurd när man följer denna familj i deras skruvade vardag. Speciellt som barnen uppfattar detta som normalt. Samtidigt finns det många scener som trots allt absolut är skrattframkallande men alltid med risken att det fastnar i halsen.
Alla spelar utomordentligt övertygande, till den grad att man kan reta sig på dem trots förståelsen för deras extrema situation. Eftersom alla är okända för oss förstärks den dokumentära känslan, liksom att det inte förekommer någon bakgrundsmusik.
Varför föräldrarna, främst fadern, gör på det här viset blir aldrig tydligt. De pratar hela tiden om att det är för att skydda barnen, men det framstår som alltmer ihåligt. En svidande vidräkning med den strukturella kärnfamiljen blir det, särskilt med patriarkatet. Men filmen kan också ses om en allegori över vilken diktaturstat som helst genom historien. Filmen är ändå mest en rejäl varningsklocka över hur vi hanterar våra barn, ibland kanske bara av obetänksamhet. Hur som helst är Dogtooth en mycket konsekvent genomförd film som ger en stark nyfikenhet på vad Giorgos Lanthimos tänker göra i framtiden.