Saw sparar inte på detaljerna

Som om döden vore ett hinder för uppfinningsrikedomen. Seriemördaren ligger på obducentens bord och ställer till mer elände än någonsin.
Svårighetsgraden ökade en liten smula när Jigsaw faktiskt dog i slutet av tredje filmen, men manusförfattarna i Hollywood kräver förstås inte högre lön för inte.
Och denna del fyra slutar precis så öppet för en fortsättning som producenterna och nye regissören Darren Lynn Bousman säkert önskade.

Till filmens försvar ska sägas att den ändå rätar ut ett par frågetecken om vad som mejslade fram denne seriemördare och hans ambition att lära sina medmänniskor en läxa.
Sällan har väl en lärdom eller två varit så dyrköpt, men ändå. Priset som åskådaren får betala är förutom entrébiljetten också ganska högt: en närsynt granskning av vad patologerna sysslar med, och hur det nästan låter.

Där man i tv-serien CSI i regel alltid viker undan med kameran just när obducenten måttar för ett djupt snitt diagonalt över torson där står kameran förstås orubbligt kvar i Saw. Och missar väldigt få detaljer.
Ljudet är förstärkt, det låter inte fullt så dramatiskt att öppna en bröstkorg. Å andra sidan är det i konsekvensens namn nästan inga ljud som är tillräckligt häftiga i sig i amerikansk filmindustri, och som inte mår bra av lite understöd av gudarna vet vilka ljud.

Polismannen Riggs får i inledningen chansen att rädda sina snärjda kolleger ur ytterligare ett par diaboliska fällor, men då måste han själv visa att han är beredd att göra ett par avgörande lärdomar.
Inte så vidare värst pedagogiskt, men rent dramaturgiskt är det inte så tokigt. Trots att det är fjärde delen i ännu en serie om ond bråd död som ser ut att bli seglivad.