Ulrich Seidls filmer är lätta att känna igen. Han använder ett minimalt filmteam, ungefär som när man gör dokumentärer, han låter skådespelarna utforma dialogen utifrån situationen (låter lite som Colin Nutley, fast det funkar bättre här), han blandar proffs och amatörer, filmen spelas in kronologiskt för att skapa rätt känsla för skådespelarna, allt spelas in på befintliga platser; ingen studio, och musik används bara om det finns i själva scenen. Liksom kollegan Haneke är han inte direkt någon som skildrar Österrike med någon större skönmålning.
Det gör att hans filmberättelser får en starkt dokumentär känsla. I den nya trilogin låter han karaktärerna ha ett släktskap med varandra mellan filmerna. I förra Paradis: Kärlek följde vi Teresa som sökte kärleken på stränderna i Kenya. I senaste Paradis: Tro står hennes djupt religiösa syster Maria i centrum. Hon lägger all sin fritid på att missionera, hon gisslar sig själv framför krucifixet och försöker leva med den rätta tron. Det hela känns ganska desperat och tröstlöst och det blir inte bättre när hennes make, egyptisk muslim, kommer tillbaka efter många års frånvaro. ..
Seidls filmer är dystra trots en anings svart humor. Huvudpersonerna är så utsatta och så oreflekterande att det skär i hjärtat. Man önskar dem ett helt annat liv. Han tar dem dock på fullt allvar och det känns att sympatin finns där hela tiden. Låt vara att karaktärerna på sitt sätt kan vara lite extrema men det finns hela tiden saker att känna igen sig. Det är bara lite förstärkt här, Maria är ännu en av dessa medmänniskor långt från mediabruset och lyckoriket.
Som helhet inte direkt någon feel-good-film, men den har en högpresterande Maria Hofstätter i huvudrollen och den är originell i sin kritik av religionen. Sedan kunde Seidl ha utvecklat det lite till, det blir en viss upprepning.