På pappret låter det kanske som en habil idé för en sådär lagom kul, rapsodisk romantisk komedi med Vince Vaughn i huvudrollen. Det börjar också helt okej, om man sväljer ännu en slarvig, naiv, manlig huvudperson som inte har någon ordning på sig själv men som charmar alla.
Här heter han David Wozniak (Vince Vaughn) och är en medelålders förare på familjens charkuteriaffär. Han har en tendens att alltid ta fel beslut i livet. Det kan det nu bli ändring på. Han får nämligen veta att de där frekventa spermadonationerna som han ägnade sig åt för tjugo år sedan generat 533 barn, av vilka 142 börjat organisera sig för att få veta vem deras farsa är.
Ska han träda fram, eller fortsätta sitt oansvariga liv? Vad skulle hans gravida flickvän säga?
Låter det som en fräsch ingång till frågor om alternativa familjekonstellationer? Glöm det. "Delivery Man" är en sådan konservativ och genomsentimental hyllning till blodsband att den skulle få Kd:s högerfalang att rodna.
Stereotyperna slåss om utrymmet. Den ordentliga kvinnan med rynkade ögonbryn och armarna i kors som får matcha den fumlige mannen (och som naturligtvis smälter inför honom efter några obligatoriska tvivel). Den utvecklingsstörda rollfiguren i rullstol som får fungera som spegelyta för huvudpersonens djup och godhet. Den unge, manlige gatutrubaduren i mössa som får representera genuinitet.
Så är det trots allt roligt ibland? Någonsin? Nej. De som ligger bakom den här filmen tycks ha varit lika upptagna av det pedagogiskt gestaltade budskapet som maoistiska propagandamålare under kulturrevolutionen. Komiken glömde man bort.