Serietidningsvåld

Sin City är ett våldsamt, delvis datoranimerat filmexperiment, men det är imponerande konsekvent genomfört. Här blommar populärkulturen, så som den kunde se ut i femtiotalets kioskdeckare. Stilen är ett slags överbisarr film noir, med ensamma muskelberg till hjältar och kurviga kvinnor som antingen är offer eller handlingskraftiga fnask. Det går inte att lita på någon och alla är så gott som oavbrutet sysselsatta med att döda varandra — eller att försöka överleva. De tre historierna överlappar varandra såtillvida att rollfigurerna kan vara huvudpersoner i en och biroll i de två andra och mot slutet knyts hela handlingen ihop.Den värld regissören Robert Rod­riguez och serietecknaren Frank Miller tar oss med till är mycket mörk. (Quentin Tarantino har gästregisserat en av scenerna i filmen och verkat som konsult.) Skuggorna är långa och ibland regnar det. Kameravinklarna är udda, ofta snett underifrån, ungefär som i klassikern Citizen Kane. De enda färger som finns är några enstaka. Rött, som i paljettlångklänningar och blod, gult som i hudfärgen på den snöpta skurken Yellow Bastard. Resten är i konsekvent svart och vitt.Det mest förekommande ordet i den hårdkokt karga replikföringen är "döda". Några av skurkarna och hjältarna lägger ibland till "men först ska jag plåga dig" till sina offer.Jag har svårt för Tarantinoestetiken där blod sprutar som kvastar ur avhuggna kroppsdelar. Men filmens tekniskt raffinerade yta är snygg. Dessutom är rollistan imponerande och spelstilen speciell. Bland all teknisk briljans saknas dock hjärta och värme. Inte en enda rollfigur väcker sympati. Tarantinofansen och vänner av hårdkokta deckare, av exempelvis Mickey Spillane, kommer förmodligen att känna sig som hemma.