Sista april - en monumentalt övervärderad fest
KRÖNIKA. Den stora dagen efter är ingen höjdare. Långsamt kravlar sig medvetandet tillbaka in i den kollektiva hjärnbarken. Stämningen i Uppsala är dämpad, nästan som om ett trött konstaterande: Vi gjorde vårt bästa, i år igen, Uppsala är inte Rio, vi klarar inte av att ha någon karneval.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Utanför tågstationen ser man flyende människor med svullna ögonlock. De är lite lättade, alla återbesökare, för att de får åka härifrån igen. De minns varför de flyttade från första början, det var nog inte bara för att jobbet fanns någon annanstans, och de känner viss tacksamhet för att den tryckta stämningen inte är deras ordinarie verklighet.
Sista april-firandet i Uppsala är monumentalt övervärderat. Det minns de allra flesta hela året med undantag för de sista veckorna av april. Det är nästan som en kollektiv hypnos. Utan förvarning befinner man sig mitt i den fiktiva euforin och inbillar sig att det inte finns någonting bättre än att sitta och huttra på ett fält tillsamman med några tusen andra. Det är inte det att en fest inte kan vara trevlig. Men den bottenlösa massfyllan saknar en verklighetsförankrad grund att stå på. Hela kalaset liknar mest illa maskerad tristess, åtminstone i efterhand.
Veckorna före valborg surrar av förväntningar. Helgen innan finns det inte längre något fotfäste. Uppsala, den lilla staden som gärna tar sig själv på ett väldigt stort allvar, är förvandlad till Grabbarna Grus.
I år satsade V-Dala nation på högkvalitativ underhållning som en upptakt inför den stora festen. Det var en fin tanke, men ansträngningarna gick till spillo. På lördagen stod Darren Hayman, tidigare frontfigur i de saknade indiegiganterna Hefner, på scen. Spelningen med en av de senaste tio årens riktigt stora popesteter var i stort sett klanderfri. Publiken däremot, var skräckinjagande och dansade vilt med ryggen mot scenen och verkade mest hoppas på ett medley av John Fogertys mest älskade låtar.
Men som sagt, det är egentligen kanske inte firandet i sig som är problemet. En fest är bara en fest. Det är det som följer som inte är bra. Lukten av piss och uppkastningar försvinner ganska snart, och parkarbetarna gör magiska punktinsatser och trollar snabbt bort de mest tydliga spåren efter kalaset. Men stämningen sitter kvar ända till augusti. Höjdpunkten är förbi och vi behöver inte låtsas att vi har roligt, urladdningen har tömt alla depåer. Uppsala blir lamt, sommarlojt och folktomt. Om valborgsfirandet är sjukdom eller symtom har jag ingen aning om, men den stora dagen efter räcker hela sommaren.