Självklart att skriva om gammal idol

Hans begravning var kanske det största skådespel han medverkat i, men så hade han också regisserat det själv. Begravningståget paraderade genom Stockholm. Vagnen med kistan följdes av en lång rad av vagnar med de 250 begravningskransarna. 100 000 människor kantade kortegevägen och ytterligare några tusen hade samlats på den kyrkogård där jordfästningen ägde rum.

Uppsalaförfattaren Carina Burmans produktion består av romaner, gärna historiska som hon varvar med biografier. Debuten ägde rum 1993 med Min salig bror Jean Hendrich. Biografier har hon skrivit om Fredrika Bremer och kritikern Klara Johanson, K.J.
–  K.J. och Gösta var samtida fast egentligen tillhörde de olika tider. K.J. föddes tidigare och levde längre, men tillhörde egentligen 1800-talet. Hon var på bio en enda gång och då blundade hon. Gösta Ekman blev överkörd av en hästspårvagn när han var liten, men i övrigt var han en modern människa, säger Carina Burman som berättar att hon fängslades av skådespelaren när hon någon gång i tjugoårsåldern såg filmen Intermezzo.

–   Han var ju enastående snygg och på den här tiden fanns ju inte filmerna på video så man fick se dem på tv. Det visade sig att min mans farmor, en änkeprostinna från Småland, hade sett Gösta Ekman på scenen och hon tyckte att det var den vackraste man som funnits.

Så idén att skriva denna gamle idols biografi var självklar när hon väl blev påmind om den. Hon hade också förhoppningar att hitta tidigare okänt källmaterial.
–  Ja, Gösta Ekman den yngre har en del brev som han ställde till förfogande. Men det finns luckor i korrespondensen som gör att jag misstänker att Göstas hustru förstörde de brev som ansågs opassande eller var för personliga. Sedan kom ju telefonen och brevskrivandet minskade.

Gösta Ekman framstår som mycket samtida. Hans narcissistiska personlighet får spelrum på scenen, han arbetar hårt och målmedvetet för att bygga en karriär som skicklig skådespelare, och han skapar en image som nästan uppslukar hans personlighet.
–  Han är svår att komma åt. Det känns som om han spelar en roll hela tiden utom den sista tiden när hans missbruk gör att han förlorar kontrollen.

Gösta Ekman var redan under sin livstid känd för sitt missbruk av kokain. Han var den utlevande, bohemiske skådespelaren men blir offer för sin egen drivkraft, en självförbrännande stjärna. Så heter också Carina Burmans biografi Djävulspakten, som Ekman gjorde samma uppgörelse som den Faust som han spelade.
–  Jag trodde att den här berättelsen skulle vara sex, drugs and rock’n’roll. Droger finns det och jag skriver på något ställe att han behandlades mer hysteriskt än Beatles. Men jag hittade inte mycket sex, säger Carina Burman och låter nästan lite besviken.

Det har varit svårt att komma bakom den image som Gösta Ekman själv skapade och upprätthöll. Hans skönhet, androgyna framtoning är uppenbar. Uppgifterna om hans bisexualitet är vaga.
–  Ja, han var förälskad i en yngre man en gång. Men vi vet inte om den mannen var medveten om det. Kanske var han också kär i skådespelaren Sture Lagerwall, men också det är osäkert. Det finns så få kvar i livet. Jag trängde in Annalisa Ericsson i ett hörn och frågade om Ekman när jag träffade henne och jag har frågat Gösta den yngre om han någon gång har hört rykten om sin farfar. Men, nej, det finns inte mycket konkret.

Nu är berättelsen om Gösta Ekman d ä tillräckligt fascinerande ändå. Samma dag som vi träffas har jag fått Djävulspakten och Carina Burman har, som ett led i lanseringen, precis startat en blogg om Gösta Ekman.
–  Jag ska skriva lite om arbetet med boken och vad som händer nu när den kommer ut, säger Carina Burman och säger att medieutrymmet har krympt sedan 90-talets början.

Hon berättar att när hon debuterade skickade en göteborgstidning både tecknare och reporter för att intervjua och illustrera den uppmärksammade debutanten. I samband med intervjun bjöds hon på en trerätters lunch med ostron som förrätt.

Nu tömmer hon den –förvisso dubbla – espresso jag bestått henne med och fortsätter med att berätta att hon började blogga när hon var i Rom.
–  Jag skrev lite om staden och använde mig av Ellen Rydelius - hon föddes i Norrköping förresten -  gamla resehandbok.

Kanske blir det en bok en Rom, någon gång. Och kanske en om Norrköping. Faktum är att Carina Burman kommer med, minst, en bok till i år.
–  Det är en klippbok, Folk jag aldrig mött, med texter om människor jag skrivit om i andra sammanhang. Gustaf Philip Creutz, Tage Danielsson, Jacob Wallenberg som skrev Min son på Galejan. Ett par av essäerna är skrivna i år.

Carina Burman arbetar flitigt. Dessutom har hon ett litteraturvetenskapligt projekt på gång, Musornas tid, om kvinnor som stödjer män i den litterära världen mellan 1750-1850.

Men först allt ljus på Gösta Ekman den äldre. Och på Carina Burman. Hon laddar för en höst med bokmässebesök och författarframträdanden.
–  Jag brukar säga ”Jag är Carina Burman” i stället för ”Jag heter Carina Burman”, säger hon när jag ber henne exemplifiera vad hennes självutnämnda divighet består i, säger Gösta Ekmans levnadstecknare som för mig mer framstår som ivrig, engagerad och bestämd.