Sjavig Harcourt

Det är alldeles hemskt inledningsvis. I Visit from a dead dog snubblar sig rösten fram, händerna hamrar på flygeln och jag kliar mig lite nervöst i örat. Under I am the drug ser det ut som om han ska drabbas av andnöd alternativt akut illamående och man funderar allvarligt på att gå upp på scen och ge honom en plastpåse att andas i. Glömde jag säga att ljudet är hemskt?Men det blir bättre. Ganska mycket bättre. En tillfällig formtopp kommer märkligt nog när han hetsigt river av bagatellen Born in the '70s på gitarr. Men sedan fastnar han före, ibland under och även efter ett koppel av låtar i ett slags teknisk djungel och förklarar sig bland annat vara "den sämst organiserade singer-songwritern i världen".Anledningen är att han turnerar utan band, men samtidigt inte vill avstå all den tjusiga beklädnad som många av hans skapelser gör sig bäst i. Lösningen är en delaybox, en maskin som spelar in och sen loopar en slinga. Ed bankar i gång en trumma, viftar med några marackas, lägger på ett gitarrkomp, och så vidare. Med ömsom strålande, ömsom lite taffligt resultat. När han är i gång som värst ympar han fram en korsning mellan Kurt Olsson och Jerry Lee Lewis. Fast det krackelerar när en ettrig typ i publiken bland annat ropar "hurry up" vilket får honom att tappa humöret ordentligt. En innerlig version av Shadowboxing visar att det är de mjukare, mindre manierade stunderna som funkar bäst för kvällen. Gamla pärlor som Apple of my eye och Shanghai får en ganska sjavig behandling men skimrar ändå, och inte bara i nostalgisk ljus. Till sist är det alltid svårt att motstå en artist som ledigt intar scenen för extranummer och deklarerar att "nu är det önskedags". Av alla de titlar som haglar som pilspetsar mot scenen är det Open book som fastnar mitt i prick. Men nästa gång: ta med bandet, eller kör helt själv.