Från kaféborden i den ljumma septemberkvällen hörs olika språk i intensiva samtal. I väntan på Sofia Nylander, som bor alldeles intill, försöker jag förstå spanskan som talas vid ett av borden. Samtidigt är jag lite nervös - vissa Hbtq-personer har ordförråd som jag inte behärskar.
– Nej, så lättkränkt är jag inte. Du behöver inte vara PK. För dem som är genuint intresserad av min historia berättar jag den gärna, säger Sofia Nylander som är 31 år.
Hon använder sina upplevelser och omvandlar till musik men utan att bli privat. Övertydlig vill hon inte vara, men ser Lionessprojeketet som en symbol för sin kamp att som transsexuell slippa bli diskriminerad.
I morgon, fredag, ska hon uppträda på Slottsbiografen under Uppsala pride festival som pågår hela helgen. Det gör hon med egenkomponerad musik, egna texter och hon spelar själv piano och varvar med samtal med publiken. Med sig på scenen har hon en körsångare.
– Min musik låter lite 80-tal, naket men svulstigt, säger hon på sitt ödmjuka vis.
Låtarna är musikaliska berättelser om att komma ut som transperson men de handlar även om liknande inre resor från mörker till ljus, från skam till stolthet eller från fängelse till frihet.
Har du någon musikalisk förebild?
– En husgud är förstås Leonard Cohen. Han är en fantastisk låtskrivare som får texterna att springa iväg. Men annars lyssnar jag inte så mycket på andras musik. Tror jag får mer inspiration från filosofin, konst och litteratur.
När Sofia Nylander var liten var hon en pojke, åtminstone till det yttre. Inom sig kände hon redan från fyra, fem årsåldern att hon ville vara tjej. Men trots uppväxt med kärleksfulla föräldrar var det inget hon kunde prata om.
– Det var förknippat med jättemycket skam och det fanns inga transexuella förebilder när jag var liten. Den enda var möjligtvis Babsan och henne kunde jag verkligen inte identifiera mig med. Hon uppträder i en roll och tar av sig den som privatperson. Transvestiteter är tyvärr de som oftast syns i media och blir ett slags representanter för alla oss transpersoner.
Själv kände sig Sofia onormal under hela sin uppväxt, som ett freak, och hon visste inte att det fanns andra transpersoner. Hon ifrågasatte sin kropp och blev periodvis mobbad i skolan.
– Mobbarna kallade mig tjej när de ville vara elaka, vilket var rätt komiskt och träffsäkert. För det var ju tjej jag ville vara, säger hon och tillägger:
– En del transpersoner känner sig tvingade att gå "all in" i den roll som de egentligen inte vill ha. Män som vill vara kvinnor betonar sina manliga sidor och blir typ elitsoldater. Jag hade väl lite sådana tendenser och det spädde ju bara på skammen.
När hon var 16 år visades en tv-dokumentär om en transsexuell person. Det betydde mycket för Sofia som insåg att hon vara normal, eftersom det fanns andra som hon. Det blev början på den process som hon nu går igenom. Hon kallar den transition, vilket innebär att hon inte byter kön men äter hormoner och genomgår behandling för att bli av med skäggväxten. Varje strå måste behandlas var för sig med laserpistol vilket är både smärtsamt och tar lång tid.
Innan behandlingen gick hon igenom en utredning med läkare, psykolog och kurator. Allt för att de skulle kunna utesluta andra allmänpsykiatriska orsaker. Sofia Nylander fick till slut diagnosen: transsexualism och blev berättigad till behandling inom sjukvården. Men innan diagnosen var klar mådde hon så dåligt under flera år att hon måste avbryta utredningen och hamnade i missbruk. Hon hoppade av studierna vid Musikhögskolan och klarade inte av sitt liv.
Hur mår du nu?
– Fantastiskt bra, bättre än jag gjort någonsin, säger hon som börjat på en journalistutbildning och är nyförlovad med sin flickvän och de planerar att gifta sig nästa år.