Frågan ovan debatterades kraftigt när filmen Call Girl pekade ut en Palme-liknande statsminister som sexköpare. Filmarna gick då ut och sade att ministern - den i filmen aldrig namngivne - var en symbol för makten. Man ändrade dessutom om i filmen när den släpptes på dvd.
Nu har filmaren Tom Alandh reagerat i Dagens Nyheter på hur Monica Zetterlunds pappa framställs i nya filmen om henne, Monica Z. Han menar att pappan inte alls var sådan utan tvärtom hela tiden stöttade sin dotter. Han skriver också i DN att det tydligen är skillnad om det handlar om en statsminister eller en "vanlig knegare" (DN 16/9).
Filmen Monica Z inleds med texten "Fritt efter Monica Zetterlunds liv" och regissören Per Fly tar sig också stora friheter i sitt berättande. Mycket av det turbulenta i hennes liv har komprimerats till en betydligt kortare tid för att få fart på berättelsen. Han säger i olika intervjuer att han inte vill göra någon "biopic" utan konstnärligt fånga in känslan av henne som person.
Jag reagerade själv negativt på det när jag såg den i övrigt utmärkta filmen med en suverän Edda Magnason i huvudrollen. Det är lite störande att kunna kronologin och sedan få den serverad så här. Hur tar den biopublik det som inte sedan tidigare är väl bekant med Monica Z och hennes liv? Ser de "sanningen" och formar sin bild av en stor artist enbart genom filmen Monica Z? Då är det inte bra, men vad ska man begära? Ska alla konstverk kunna klara att faktagranskas?
Det är förstås tråkigt om Bengt Nilsson svärtas i en film. Filmens producent Lena Rehnbergs svar att han ska ses som en representant för den tidens patriarkat håller dåligt. Men det är ändå en viss skillnad mot att pekas ut som sexköpare av minderåriga och att skildras som en dålig far. Bilden av honom är ju inte heller odelat negativ i filmen.
Man måste ändå låta konstnärer få ha friheten att göra sina val, sedan får deras verk bedömas utifrån detta. I litteraturen finns många exempel på liknande problematik, ett av de roligare är Alexander Ahndorils roman Regissören. Han blev irriterad på Ingmar Bergmans självbiografi Laterna Magica och gjorde sin egen version. Kanske är det så Per Fly har tänkt om verkligheten.