Från en djup familjekonflikt till försoning; efter ”Stjärnlösa nätter”, en roman om tvångsäktenskap och avklippta familjerelationer, berättar Arkan Asaad i ”Blod rödare än rött” om dramatiska flyktingöden och länge dolda familjehemligheter.
Vi får återse huvudpersonen Amàr från ”Stjärnlösa nätter” men den här gången förblir han en röst i bakgrunden till sina föräldrars länge okända historia som flyktingar från irakiska Kurdistan. Romanens ramberättelse utgörs av Amàrs och hans far Casims känsloladdade återseende efter åren av splittring och tystnad. Amàr förmår fadern att äntligen berätta om familjens liv fram till flykten från Irak i början av åttiotalet och om den länge närda ovissheten om de anhöriga som blev kvar i Kirkuk. Casims historia tar sin början på sjuttiotalet då han själv är en tonårsrebell och den känsliga och begåvade Jamila växer upp som dotter till en obemedlad änka. I ett samhälle där giftermål är regelrätta kontrakt förenas de båda i ett kärleksäktenskap. Nästan samtidigt tvångsrekryteras Casim till armén men lyckas så småningom fly. Regimen hämnas bestialiskt på hans familj. Han själv, Jamila och barnen tar sig efter en dramatisk flykt över bergen till ett flyktingläger och senare till Sverige.
Det är en berättelse om ett samhälle präglat av politiskt förtryck och där förnedring, våld och tvång genomsyrar människors vardag. De vuxnas hårda kroppsbestraffningar av barn både i skolan och i hemmet, inklusive seden att slå barn med tofflor, är en skakande läsning. Jamilas svärmor utsätter henne för en exempellös misshandel.
Stilen är inte Asaads styrka; tyngdpunkten vilar på innehållet. Som en roman om en den egna släktens smärtsamma historia skriver ”Blod rödare än rött” direkt in sig i en livaktig genre. Tyvärr är den alltför fragmentarisk. När den efter faderns berättelse omedelbart landar i en försoning mellan Amàr och föräldrarna saknar jag en mer närvarande och reflekterande berättare som hade kunnat ge djup åt hela historien. Amàrs mor Jamila får ingen egen röst och precis som Amina i ”Stjärnlösa nätter” hamnar hon i skymundan för makens och släktens historia. Hur ville Jamila minnas den svärmor som hade varit själva sinnebilden för ett kvinnoförtryck reproducerat av kvinnorna själva? Asaad lyckas inte ro hem någon reflektion över den svåra konsten att försöka förstå och respektera, en konst som inte alltid är lika med att förlåta. Det hindrar inte att ”Blod rödare än rött” är en på många plan gripande berättelse om sökandet efter sina rötter och om en både svår och djup kärlek.