Skakande om tortyr

På väg hem till USA från en konferens i Sydafrika kidnappas den egyptisk-amerikanske ingenjören Anwar El-Ibrahimi (Omar Metwally) av CIA. Han misstänks på lösa grunder vara terrorist och förs snabbt till Egypten för att utstå tortyr.
Förfarandet kallas långt, från skolengelskan, för "extraordinary rendition" och används av USA för att inte komma i konflikt med grundlagarna på hemmaplan. Tortyr beställs och utförs i länder där detta är tillåtet. Man kommer förstås direkt att tänka på det svenska fallet där ett par misstänkta utlämnades på order av USA till Egypten.

En del av filmen handlar just om diskussionen om tortyr ska vara ett tillåtet medel. Anhängaren och "boven" i filmen, senator Whitman (Meryl Streep) säger att hon med att plåga en person fått upplysningar som kunde rädda sjutusen. Motståndarna säger att "tortera en så har du hundra nya fiender".
Gavin Hood har tagit ned detta på tydlig individnivå. Hemma går El-Ibrahimis höggravida fru (Reese Witherspoon) och lille son och väntar i total ovisshet. Ingen vidgår att maken är fängslad. Den ende som kanske kan hjälpa är den gamle skolkamraten Alan Smith (Peter Saarsgard) som nu jobbar i statsförvaltningen.

I Egypten får vi möta övertorteraren Abasa Fawal (Igal Naor) och hans familj. hans dotter är förälskad i en ung man som ingår i en fanatisk muslimsk grupp. Likaså finns där den desillusionerade UD-tjänstemannen Douglas Freeman (Jake Gyllenhaal) som genom en tillfällighet blir högste ansvarig på platsen. Han tvingas sätta sig in i hela hanteringen av misstänkta och får ett obehagligt uppvaknande. Gyllenhaal gör återigen en prestation som visar att han hör hemma ibland de främsta skådespelarna.

Som diskussionsinlägg fungerar filmen bra. De olika ståndpunkterna redovisas tydligt även om det förstås är lättare att fatta sympati för den oroliga familjen och de moraliska hjältarna än en kallhamrad och cynisk terroristbekämpare som Whitman. Streep spelar henne än mer maktfullkomlig än hon någonsin gjorde i Djävulen bär Prada, även om likheter finns.
En eloge till Hood också för att han gör de medverkande flerdimensionella. Detta är ingen film som övertydligt polariserar r verkligheten. men att våld föder än mer våld framstår tydligt.

Skildringen håller också utan vidare rent filmiskt. Den blir aldrig bara ett debattinlägg utan blir både uppskakande och högst spännande. Den har formen av en tänkvärd thriller där man själv får bestämma och fundera över hur man ska förhålla sig.
Det skadar heller inte att Utlämnad har både ett mer förväntat och ett högst överraskande slut.

Skakande om tortyr

Gavin Hoods Utlämnad är en grym och djupt obehaglig film om världen efter den elfte september 2001. Förmodligen har den tyvärr också mycket av verklighet i sig. Den är välspelad, skickligt filmad och gripande från start.