Skakiga, skrämmande spanjorer

Det börjar beskedligt med att det unga tv-teamet med Angela och Pablo gör ett förutsättningslöst besök hos räddningstjänsten. Jaha, så här ser matsalen ut, och här tränar ni, och titta där, där har vi brandstången, bara i fall något skulle hända. . .
- Vi hoppas förstås att det ska just det, säger Angela med ett okynnigt leende i kamerans sökare.
Fem minuter senare får de larm. Brandmännen måste forcera en låst ytterdörr i en hyresfastighet där grannarna nyss hört besinningslösa skrik och sedan bara tystnad.
Det är inledningen på en mardröm som kombinerar Blair witch projects skakiga, mörka, gryniga bilder med Polanskis kusligt ruffiga trappuppgång och med zombiefilmernas spikraka konfrontationsspel.

Brandmännen och tv-teamet hinner egentligen bara in i fastigheten innan myndigheterna med understöd av militärer ser till att hela huset isoleras. Skälen låter kryptiska men antyder något om smittskydd. Hur man än vrider på den växande paniken därinne i rävsaxen är det kanske bättre att riskera livet inne i byggnaden i stället för att riskera att möta en nervig soldat med ett finger på avtryckaren i ett flyktförsök.
Den grundläggande idén är kanske inte häpnadsväckande men regissörerna Jaume Balagureo och Paco Plaza genomför det hela ytterst konsekvent, och ingen av dem verkar överdrivet förtjusta i tanken att det alltid måste finnas en utväg eller en lösning.
Det känns uppfriskande.

Skakiga, skrämmande spanjorer

I denna spanska skräckfilm går kameran nästan oavbrutet till det bittra slutet, skriver Torsten Braf.