Christina Renlund är legitimerad psykolog och psykoterapeut som i sitt yrkesliv valt att framför allt rikta in sig på barn med funktionshinder.
Den röda tråden genom yrkeslivet, som också syns i den nyligen utkomna antologin "Du får väl säga som det är", består av det delade berättandet. I yrkeslivet hjälpte hon barn att dela med sig av sina tankar till sina närstående, i boken genom att låta närstående dela med sig av sina berättelser till andra.
– Vi kan känna igen oss i berättelser. Vi behöver känna igen oss och få nya ord, nya tankar och sätt att prata om saker, säger Christina Renlund.
Eftersom att det är en anhörigbok är tanken att skapa igenkänning, men på ett nytt sätt med många berättelser.
– Jag insåg att en anhörigbok i dag måste skrivas på ett annat sätt, av anhöriga själva. Mångfaldstanken var viktig, med olika situationer, olika typer av funktionsnedsättningar och sjukdomar, men också om olika relationer. För mig var det viktigt låta de som kanske inte alltid får komma till tals få berätta,
I boken medverkar exempelvis föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar. Men också en bonuspappa, en gudmor och en systerdotter. Texterna är relativt korta och personligt skrivna.
Totalt medverkar 24 personer i boken. Alla har en närstående med sällsynt diagnos eller funktionsnedsättning. Med nästan 40 års erfarenhet på området hade Christina Renlund inte svårt att hitta personer att ställa upp.
Kärnbudskapet i boken anser hon är att alla de medverkande bärs av viljan att berätta, eftersom att det kanske kan hjälpa andra.
– Det handlar också om att kunna berätta om en nära relation, om någon man älskar. Att kunna visa stoltheten och kärleken samtidigt som man inte väjer sig för det svåra.
"Du får väl säga som det är" har dessutom fått en Facebook-sida där berättelser delas och lever vidare. Habilitering & Hälsa inom Stockholms läns landsting har i sin podd "Funka Olika" gjort en serie avsnitt om att vara "Anhörig och nära" där Christina Renlund samtalar med flera av de medverkande i boken.
Sammantaget har boken på ett sätt skapat ett starkare och större "tillsammans". Det är exempelvis inte en persons upplevelser som står i fokus i bokens texter, utan berättelsen om en relation.
– Även här finns en mångfald. Men där oförställdhet, värme och humor återkommer. Det finns så mycket stolthet och kärlek.
Christina Renlund har fått många reaktioner på boken och upplever att den skapat samtal, inte bara mellan berättare och läsare utan också inom de relationer som finns i boken.
Att berätta tror Christina Renlund varit viktigt för de som skriver i boken, men också för de som blir berättande om. Det har öppnat för nya samtal, vilket speglas i bokens titel.
– Ta till exempel samtalet mellan Tuva och hennes mamma Helene Näslund som medverkar i boken. Helene satt vid köksbordet och undrade hur hon egentligen skulle sätta ord på hur det är att vara mamma till en dotter med en sällsynt diagnos. Tuva hjälper henne: "Du får väl säga som det är - att det är helt normalt att vara mamma till mig, det är bara lite jobbigt att vara så mycket på sjukhus", säger Christina Renlund.
Även för de som har ett funktionshinder tror jag boken är viktig att läsa.
– Boken visar så mycket kärlek och den starka upplevelsen av att det finns ett "vi".