Uppsala Kammarsolisters violinist Klara Hellgren gjorde ett antal av Johan Sebastian Bachs solostycken för violin i Gustavianum för ett par år sedan. På nya albumet ”Dances of Sorrow” återvänder hon till Bachs ”Partita nr 2 i d moll” i en annorlunda tappning. Den tyska musikforskaren Helga Thoene tolkar verket som ett sorgearbete efter att Maria Barbara Bach gått bort. I uppbyggnaden av verket finns många saker dolda som pekar på att tonsättaren använt, bland annat olika koralvariationer. Här varvas dessa i sångtappning med en sångkvartett och med soloviolinen.
Resultatet har blivit ett mycket vackert album som skulle ha gjort sig perfekt till allhelgonahelgen, en fin sorgemusik för minnet av de avlidna. Klara Hellgrens violin sjunger skönt som vanligt, men i ett vemodigt läge.
Bernt Lysell ingår också i Kammarsolisterna och är med på en världspremiär! Tonsättaren Amanda Maier från Landskrona levde bara mellan 1853-94, och glömdes i stort set bort. Nu kommer flera av hennes verk på ett nytt album. Lysell spelar hennes ”Violinkonsert” så att hon hade blivit glad liksom hennes fina pianokvartett och en del folkmusikinspirerat.
Domkyrkans organist Andrew Canning spelar Olivier Messiaens intrikata ”La Nativité du Seigneur”, ett verk som är djupt meditativt till sin karaktär. Tillägnat Frälsarens födelse är det perfekt som musik att stanna upp till i juljäktet. Canning visar vilken inte bara fingerfärdig utan även fotfärdig organist han är i det svårspelade stycket.
En annan bekanting för Uppsalapubliken är dirigenten och pianisten Howard Shelley. Tillsammans med Västerås Sinfonietta framför han Gabriel Faurés ”Suite från Masques et Bergamasque” och ”Pavane”, samt Francis Polencs ”Aubade” och ”Sinfonietta”. En väldrillad orkester gör detta till en inspelning i klass med de stora orkesternamnen. Shelleys pianospel i ”Aubade” är också riktigt bra.
Alexander Melnikov kan sina vita och svarta han också. Hans fingrar virvlar över tangenterna i Sergei Prokofievs ”Piano sonatas”, det är volym ett så fler lär vara i faggorna. Här möter vi både den riktigt unga tonsättaren och den mästerliga äldre. Kontrasten är intressant. Och välspelad.
Det gäller Cédric Tiberghien också när han spelar inte mindre än 47 små stycken av Béla Bartók. Det är ett antal rumänska folksånger, ”bagateller” och ”Mikrokosmos Bok 5”. Det är fascinerande och imponerande hur mycket han kunde få in i det lilla formatet. Ett par av dem ligger under minuten i längd.