Videon är inte längre tillgänglig
Det är mörkt och ödsligt. En känsla av köld och ensamhet. Kanske till och med hopplöshet. Och fara. Jag ryser. Det är det meningen att jag ska göra. Du också.
Att mana fram skräckstämning på en teater kan inte vara det lättaste.
Läser vi läskiga böcker, kan vi skrämmas på gränsen till ångestattack av våra inre bilder. På film ser otäckheterna verkliga ut. Och råkar det vara mörk kväll och oväder utomhus, är det lätt att bli så rädd efter filmupplevelsen på bio eller tv, att man inte vågar släcka ljuset. Hur förnuftig och rationell människa man än är
Men på teatern ... I en salong full av människor, med en scen där skådespelarna agerar och man kanske känner igen dem: ”Där är ju hon, och det där är ju han”. Kan man verkligen bli rädd?
Scenografi, kläder, smink, ljud, ljus och skådespeleri efter ett skräckmanus är det som ska skrämma Uppsalas teaterpublik när pjäsen Låt den rätte komma in, efter John Ajvide Lindqvists bok med samma namn, har premiär 16 mars.
Skräckkonsulten Rikard Lekander har kallats in med uppgift att skapa kalla kårar över upsaliensiska ryggar. Han är Sveriges kanske enda professionella skräckmästare och säger om sina föreställningar:
– Skräck på teatern? Javisst! Man sitter i samma rum som skräckscenariot. Det kräver mer mod än att sitta på ett säte framför en bioduk och käka popcorn. Folk har svimmat, fått panikångest och tyvärr också spytt i salongen under föreställningar jag har arbetat med.
För Rikard Lekanders del började det med zombiefilmer. Som han samlade på. Själv har han arrangerat zombievandring på Stureplan och fått Stockholmsbratsen att sätta skumpan i halsen. Evenemanget kan beskådas på youtube.
Men han är ingen ytlig eventmakare, utan har bland annat Malmö scenskola i bakgrunden och ett analytiskt intresse för skräcken som berättargrepp.
– 1891 startades första skräckteatern Grand Guignol i Paris. Jag använder mig av deras minutiösa skräckmanifest när jag regisserar. Skräcken måste genomsyra alla scener genom att antingen vara en upptrappning till kommande läskigheter eller skräckartade toppar då publiken sätter andan i halsen, säger Rikard Lekander.
Ljussättning, ljud, smink/mask och inte minst scenografin är viktiga. Fridjon Rafnsson basar för både scenens kostymering och skådespelarnas.
– John Ajvide har en prolog som hela berättelsen studsar mot: utvandringen till Blackeberg i nån sorts romantisk nybyggaranda. Men när människor väl bor där, blir de rotlösa och känner sig inte hemma i den historielösa miljön, säger han.
Det är just i förorten Ajvide placerar ett uråldrigt mytiskt väsen, vampyren.
– Jag bodde själv i Gubbängen när jag läste boken. Förorten blev mystisk i stället för bara kall och tråkig, när jag gick hem om vinterkvällarna. Jag tänkte att det faktiskt finns historier bakom alla fönster.
Fridjon har skapat en stiliserad förortsmiljö, dyster och avvisande, med gråmålade väggar, som ibland är transparenta, så att livet innanför dem blottställs för åskådarna.
– Egentligen kan ingenting leva där, säger Fridjon Rafnsson.
Och ändå gör det det. Naturen tränger sig på, smyger sig in från periferin. Tolvårige mobbade Oskar bor där med sin mamma. Och hans nya kompis Eli med sin... Håkan.
Och snart börjar det hända saker – som alla som har läst boken känner till. Och som alla andra kommer att överraskas och förfäras av, är det tänkt.
– I den gudlösa, historielösa värld vi har skapat öppnar vampyren dörren till myten.
Ond, bråd död och rätt mycket blod finns såväl i boken som föreställningen. Men också den psykologiska berättelsen om ensamhet och utstötthet och på samma gång kärlek och solidaritet.
– Skräcken är mer än effektsökeri. Den är en form som lämpar sig väl för att berätta väsentliga och berörande historier, poängterar Rikard Lekander.
– Eli är ett rovdjur. Men är det rent filosofiskt någon skillnad mellan oss och djuren? Vi är ju också i grunden djur. Eli frågar vad kärlek egentligen är. Den frågan kan vi också ställa oss. Om kärleken är mer än ett ömsesidigt beroende, säger Fridjon Rafnsson.