Skriver brev till nästa generation

– Jag skrev texten innan jag tackade ja till att vara med i boken, säger Therése Söderlind. Jag var tvungen att ta reda på om den gick att skriva. Jag ville vara säker.

Therése Söderlinds bidrag, "Fri som en fågel", blev en slags trevande undersökning kring huruvida det var möjligt för henne att ens skriva om sitt moderskap.

– Jag är glad över att jag lyckades skriva texten. Dessutom känns det bra att se vad jag har skrivit tryckt i en bok. Det är fyra år sedan min senaste roman kom ut. Det är ganska lång tid för en författare. För mig är det bra att med jämna mellanrum se att jag faktiskt kan skriva.

Resultatet är en djupt personlig text som handlar om att bli mamma, där tar texten avstamp, men i förlängningen handlar den också om hur det känns och vad det innebär att vara mamma. Samtidigt rör den sig ständigt kring en kärna, och den kärnan är en mammas oro för sina barn, för sin dotter.

– Som förälder är man rädd att det ska hända ens barn något. Man är rädd att ungarna ska råka ut för något. Just den oron finns i flera av de andra texterna. Men det finns också en annan oro, och det är oron över att det ska gå dåligt för dem i livet, att de ska komma till skada.

Man vill skona och skydda sina barn från allt vad sorg och smärta heter, fortsätter Therése Söderlind.

Samtidigt finns det en sorg som man som förälder oundvikligen kommer att åsamka sina barn, och det är den som de kommer att känna när man själv går bort, när den som alltid har funnits där inte längre finns ibland dem.

– När man förlorar en förälder förlorar man en koppling till sig själv och till sin egen barndom. Jag förlorade min pappa för några år sedan, och då försvann en bit av den jag är. Det enda man kan hoppas på är att man får hänga med så länge som möjligt, att ens barn är stora och rustade för det när det oundvikliga väl händer.

Idén till "Brev till min dotter" föddes efter att dess redaktör och initiativtagare, Elcim Yilmaz, som också bidrar med en text, hade segrat över en sjukdom som hon trodde skulle rycka bort henne från hennes unga dotter.

Samma dag som hon fick sjukdomsbesked satte hon sig ner och började skriva ett brev till dottern.

– Det här är en viktig bok på många sätt, säger Therése Söderlind. Jag tror att den med tiden kommer att bli ett tidsdokument över vår tids syn på moderskapet.

Länge trodde Therése Söderlind att hon var någon som kanske inte ville ha barn, som inte tyckte att det där med att bli mamma var särskilt viktigt. Också den saken skriver hon om i sitt brev.

Men när hon träffade sin nuvarande man började hon känna en längtan som bara blev större och större.

– Det var inte en intellektuell längtan, så mycket kan jag säga. Jag vet inte riktigt var den kom ifrån, men jag antar att naturen har ordnat den saken åt oss.

Therése Söderlind har förutom en dotter också två söner. Brevet är adresserat till dottern, det är syskonskarans yngsta barn som tilltalas, men ibland talar hon också till alla sina barn.

– Jag hade inte skrivit samma saker om jag hade skrivit till någon av mina söner, men inte på grund av att jag riktat mig till pojke. Jag hade skrivit andra saker eftersom jag hade riktat mig till en annan individ, ett annat du.

Dotter är i mellanstadieåldern, men hade hon varit några år äldre, säger Therése Söderlind, hade hon nog avstått från att skriva texten.

– Jag hade åtminstone tänkt ett par varv till. Det hade nog varit svårare för henne att förhålla sig till att jag skrev texten om hon hade varit i tonåren. Nu finns texten där för henne att läsa när hon blir äldre, om hon vill.