När vi häromåret bloggade om skrivandets processer för UNT:s räkning, döpte min kollega Anna Ehn bloggen till Skrivrummet.
Skrivrummet kan förvisso vara det arbetsrum, det bord man skriver vid. Men framför allt den inre plats ens skrivande utgår från.
Skrivandet ska inte romantiseras. Romantiskt är att plita ner en kärleksdikt i anteckningsblocket på en lektion under gymnasietiden. Att skriva en novell, en roman eller arbeta fram en diktsamling handlar mer om sittfläsk. Särskilt när det gäller intensivt arbete med långprojekt som romaner.
Ett lågintensivt arbete ägnar sig många författare åt när de går ut med hunden, joggar, åker tåg, går till och från lönearbetet.
Arbetet man har satt i gång pågår alltså även när man har lämnat sitt fysiska skrivrum.
När man sedan sitter med sitt litterära arbete är man i summan av sig själv, sina kunskaper, sina intryck, sitt medvetna och omedvetna. Och kanske i det som ofta kallas flödet. Som är mer än det egna flödet i skrivandet: ett större och vildare flöde som man blir en del av.
Plötsligt har det gått fyra timmar, när man trodde att man hade arbetet i en. Varför har man inte koll på tiden?
För att man har varit i skrivrummet.
I Svenska Dagbladet kunde man nyligen läsa i en essä av författaren Mara Lee – aktuell på UNT-arrangemanget Bokens Dag i Uppsala 13 november – om begreppet olandet, myntat av franska författaren Hélène Cixous. Det är där vi har vårt skrivrum, filosofirum, bildrum, musikrum, vetenskapsrum…
Kanske är det här den upprättgående apan blir människa. Kanske är det här gud föds. Kanske är det här universum har sin mittpunkt.
Tomas Tranströmers Romanska bågar är naturligtvis en av ingångarna till olandet/skrivrummet. Den blå färgen i Yves Kleins Blå monokrom IKB 48 från 1956 är en annan. Och vissa verkligt tysta sekunder i John Cages ”4’33” leder direkt dit.
När syriske journalisten och poeten Faraj Bayrakdar, före detta fristadsförfattare i Stockholm, avslutar sin diktsamling Brev från isoleringscell 13 med följande rader, är det inte bara den arabiska poesins tradition och den svenska skrivlyan, som har varit hans skrivrum, utan också detta oland, av ingen ägda – som har plats för oss alla och som gör att vi känner igen varandra över alla gränser:
Den vise suckade, /Höjde sitt glas och drack /Sedan tillade han: /Min själ gråter /Över alla er som förstod /Ge er i väg till er själva /Och kom aldrig tillbaka.
De raderna avslutar en lång dikt, där ett tema av flera är att förstå sin utgångspunkt, att där finns öppningen mot det flöde man kan verka i. Olandets skrivrum där Bayrakdar och så många andra poeter har vistats. Och där Tranströmers resenär i dikten Preludium i debutsamlingen 17 dikter från 1954, landar efter sitt fallskärmshopp ur drömmens virvlar. Såvida det inte är därifrån han kommer…