Har filmen lägre status än andra konstarter? Det tjugonde århundradet gav oss två nya konstarter - foto och film.
Det är anmärkningsvärt vilket genomslag fotokonsten har fått på senare år; extra intressant att detta sker i en tid när så många fotar med egna digitalkameror eller mobiler. Är det så att när vi själva misslyckas med bilder, vill vi se hur riktigt bra fotografi kan se ut?
I Stockholm har privatfinansierade Fotografiska blivit en publiksuccé med nästan lika många besökare som Nationalmuseum. Fotokonsten har trängt in i salongerna och är i dag en lika erkänd konstform som måleri och skulptur. Besöker man museer för samtidskonst märker man det snabbt, ett färskt exempel är Astrup Fearnleys nya konstmuseum i Oslo. Varför har filmen har inte gått samma utveckling till mötes?
Spelfilmen blev snabbt massornas konst. Att gå på bio blev ett naturligt inslag i storstadsbons livsmönster, en verklighetsflykt från vardagslunken eller det hektiska livet i Metropolis.
En topp nådde biograffilmen i Sverige i mitten av 50-talet, då antalet biobesök som mest var uppe i svindlande 80 miljoner ett år. Vi som växte upp på 50-talet i en bildfattig värld rusade till söndagens matinéer. De var veckans höjdpunkt. Sedan kom teve, video, datorer och mobiler. Film behövde inte längre ses på bio. Därför är det ändå märkligt att antalet biobesök legat ganska konstant på drygt 15 miljoner per år de senaste två decennierna.
Sverige är modernitetens land och vår filmhistoria är ärorik ända sedan stumfilmens svartvita dagar då Victor Sjöström och Mauritz Stiller bröt ny mark. Ingmar Bergman nådde världsrykte som filmmakare. Ett otvetydigt bevis på att filmen har lägre status är att vi inte ens har ett nationellt svenskt filmmuseum.
Hur många konstmuseer har vi inte?
Vad beror den här skillnaden i status på? En möjlig orsak är att filmen i så hög grad är ett lagarbete (manus, regi, foto, skådespeleri etc). Det strider mot vår syn på den stora konstnären som ensam sätter sista strecket på duken eller noten i kompositionen.
Spelfilm är dyr att producera och det därför är den mest kommersiella konstarten. Vilka kompromisser tvingar det inte fram?
Producenten har ett starkt inflytande, och det är märkligt nog producenten som lyfter segerstatyetten för bästa film på galan. Vi upplever att den finns en industri mellan den konstnärligt ansvarige och det färdiga verket.
Ingen annan konstart har av staten behandlats så styvmoderligt i modern tid och omgärdats med restriktioner som filmen. Vi hade svensk filmcensur ännu 2010!
Trots stora resurser inbjuder genren lätt till fusk. Ingen romanförfattare skulle låta en ensam kvinna ängslas nattetid av storlommens osannolika rop i en stadspark.
Och när du nästa gång ser hjälten hasta till stationen, lägg märke till hur väskan dinglar, det syns på långt håll att den är tom. Det förekommer i de bästa filmer.
Trots det, nog förtjänar väl filmen att släppas in i salongerna?