Slayer, Slipknot och Mastodon bjöd på kontrasternas afton

Slayer vs Slipnkot. En kvartett granithårda farbröder med möjlighet att piska fram orubbliga klassiker kvällen lång i par med ett niomannaband som vill ta chansen att via de gamla hjältarna slutligen mala ned veteranpublikens motstånd.Inte oväntat var Hovet nedlusat med en salig blandning av yngre fans (Slipknot) och härdade trotjänare (Slayer). Lägg till en slev allmän nyfikenhet på besynnerligt bökiga, men spirande storheterna i förbandet Mastodon, som tyvärr led av det dåliga ljudet.Dela publiken i två delarOch om man till viss del kunde dela publiken i två halvor med brödkniv, var kontrasten mellan de två huvudbanden ännu större. Smörgåsbordet Slipknot, just nu decimerade till antalet (Craig Jones har genomgått en operation i USA), lever på utlevelse, publikdomptering av det aggressiva slaget, musikalisk kakafoni och ett visuellt crescendo. De två slagverkarna är utplacerade i varsin del av scenen och använder trummorna mest som podium för hårskakning. Och Sid Wilson (dj) studsar ideligen runt som en marionettfigur. Det händer saker hela tiden vilket i viss mån förstärker låtarnas kraft, men ibland överskuggar dem. Dessutom behövs deras image och scenutspel inte alls lika mycket nu, som när bandet började och suktade efter uppmärksamhet. Nu har man dessutom ett klart förbättrat material efter senaste, överlägset bästa, skivsläppet Vol 3. Särskilt märks snyggt arrangerade Pulse of the maggots, en än fetare ångvält live.RutingigSlayer gör å sin sida som de alltid har gjort: fyller scenen med rök, ställer upp sig på rad ­och plöjer sig igenom setet. Känslan av rutinspelning infinner sig rätt snabbt, men ett rutingig med Slayer är alltid mer än en ordinär upplevelse med hjälp av musikens urkraft. Låtvalen kan som alltid diskuteras (till exempel ingen Angel of death), men att köra Dead skin mask och Season in the abyss utan andningspaus är ruggigt effektivt. Och avslutningen med Reign in blood är som vanligt mäktig.Man kan kalla det för en delad seger. Och även om det fortfarande, i varje fall i fanskaran, är lite hund och katt över den oheliga alliansen kanske den här turnén lär både publik och band ett och annat.