Slöjan - lydnad eller politisk manipulation
KRÖNIKA. Min ungdomsvän ringde mig häromdagen. Efter de vanliga fraserna sa hon: De har börjat igen. Vad då? undrade jag även om jag kunde gissa vad det rörde sig om. Du vet, Hejab. Vi får inte ... skriver Shohreh Hörnqvist.
Klädregler fungerar som maktinstrument.
Foto: Scanpix
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi sa ett hastigt hejdå till min mor och sprang iväg innan hon hunnit få syn på luggarna som stack fram under våra slöjor. Men ändå hörde jag henne säga: Har ni klätt er ordentligt nu? Skratta inte för mycket ... Ni vet hur de är.
Jo, det är sant. Kvinnor får inte skratta på gator och torg i Iran eftersom främmande män inte får ta del av en kvinnas glada röst och skratt. Och vi som tyckte så mycket om att skratta och vara fria.
Kanske kunde det hela uppfattas som lite ytligt. Varför var det så viktigt med smink eller röda Adidasskor, kunde man fråga sig. Men för oss låg dessa ytligheter på en annan nivå. Vi ville forma oss som människor såväl utvändigt som invändigt. Vi ville själva bestämma över hur vi skulle se ut. Helt enkelt göra samma erfarenhet och genomgå samma utvecklingsprocess som ungdomar på andra ställen på jorden runt.
Men ingenting i Iran är enkelt eller entydigt. Dessa klädregler existerade inte enbart på grund den islamiska lagen. De var också maktinstrument som den fundamentalistiska regimen använde sig av för att dra uppmärksamheten från de stora social och ekonomiska problem som rådde i landet. Kravet på efterlevnad ökade och avtog i takt med att de politiska konjunkturerna i landet växlade. Började man en dag stänga ned regimkritiska tidningar som haft oförskämdheten att skriva om missförhållandena, visste vi att gatorna dagen därpå skulle fyllas av kvinnliga revulotionsgardister. Rovfågelslikt patrullerade de utmed trottoarerna och slog med hänsynslös grymhet ned på de icke-reglementsenligt klädda kvinnor som de mötte. De förödmjukade dem offentligt och lät i vissa fall även arrestera dem. På så sätt kom fokus att flyttas från den brännbara frågan om inskränkningarna av yttrandefriheten till ett mer intimt och personligt plan.
Mönstret var alltid detsamma. För att avleda det manliga missnöjet riktade regimen sin vrede mot kvinnorna och uttrycken för deras frihetslängtan.
Är det kärnenergiprogrammet som är boven? frågade jag min ungdomskamrat. Ja, bland annat, svarade hon. Du vet, de har blivit ännu brutalare, fortsatte hon. Tidigare nöjde de sig med att torka bort sminket från kvinnornas ansikte med näsdukar. Nu händer det att de smyger in rakblad i näsdukarna. Min vän från förr lät inte glad.