Jag låg där i sängen allting var vitt runtomkring mig. Jag stirrade rätt upp i taket. Och just då i den stunden så tänkte jag att allt skulle vara lättare om jag gav upp och slutade kämpa emot sjukdomen som antagligen skulle döda mig.
Jag kände en tår mot kinden. Jag undrade om det egentligen fanns några tårar kvar inom mig eftersom det mesta inom mig nästan var helt borta. Men den där tåren ja just den där tåren var som en alldeles förfärligt brännande känsla mot min uttorkade hy trots att jag fick vätskeersättning genom en slang som var fäst i min hals.
Jag fick även dropp som höll mig vid liv.
Ja man skulle kunna säga att mitt liv hängde på en liten kanyl som var fäst i min kropp. Jag ville så hemskt gärna dra ur de där slangarna som höll mig vid liv och bara släppa allting och försvinna helt. Men det fanns ett problem och det var att jag inte orkade lyfta min arm. För om jag hade orkat det hade jag gjort det för länge sedan.
Det är nämligen ganska meningslöst och trist att ligga i en hård sjukhussäng och bara vänta på att döden har lust att titta förbi. Med andra ord att ligga och vänta på att dö.
Jag tänkte tillbaka tills för ungefär två år sedan. Då när allting var som vanligt och jag var som alla andra barn. Då när jag alltid var ute och lekte med mina kompisar hela dagarna. Ja i alla fall de få timmarna jag hade tid. Eftersom jag tränande artistisk gymnastik på elitnivå fem gånger i veckan. Ja tänka sig att jag har gjort det. Jag som bara är tio år gammal. Det känns rätt konstigt att tänka på det eftersom jag knappt orkar lyfta min arm nu.
Det knackade på dörren. Jag reagerade inte. Det knackade igen. Jag försökte säga någonting men det enda jag fick fram var ett halvkvävt läte. Men det verkade räcka för den som hade knackat öppnade och klev in. Det var min läkare som kom in väldigt oväntat. Hon gick fram till mig och såg mig djupt i ögonen och gick rätt på sak och sa som det var. Hon berättade att jag skulle få besök av min familj eftersom jag inte hade många timmar kvar att leva. Men hon berättade även att min familj inte skulle behöva vara närvarande när läkarna skulle dra ur kanylerna som mitt lilla ynkliga liv hängde på och låta mig somna in.
Jag lyssnade i stort sätt inte på någonting av det hon sade. För jag vad så trött på att ens behöva leva. För vad är det egentligen för mening att leva när man knappt kan lyfta en arm och det värsta av allt att ligga helt stilla och vänta på att dö. Och ja jag vet att det här kommer sluta sorligt men allting slutar inte med ett ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. I alla fall så kommer det här inte sluta så himla lyckligt.
Jag kände i alla fall att jag borde ha lite kraft kvar för att kunna avsluta det här så jag tänkte att det var lika bra att göra det. Och ja jag kanske använde den där lilla kraften som jag hade kvar för fel sak men för mig kändes det helt rätt. Så jag använde den sista kraften och även mitt sista andetag och drog ur den lilla kanylen som höll mig vid liv och sen blev allting svart.