Smart om svartsjuka

Man kan inte annat än beundra - och hålla med - en regissör som uttalar sig om att "manuset är nyckeln till framgång". Sedan är det annan sak att Gregory Hoblit gjort filmerna Primal Fear och Frequency som förvisso är bra hantverk men inga mästerverk.
Det gäller även Bristande bevis. Men den har Anthony Hopkins som väl aldrig gjort en dålig rolltolkning. Inte heller här.
Han spelar den åldrade flygforskaren Ted Crawford som berömmer sig av att kunna lokalisera den allra minsta felaktiga detalj i en konstruktion. Han anlitas därför ofta att utreda flygkrascher. Det gör att han också är sällsynt skickad att försöka begå det perfekta brottet.
Det kan behövas. En stark filmschablon är nämligen att om äldre man tager sig ung hustru väntas trubbel. Crawford kommer på hustrun Jennifer med grav otrohet. Han skjuter henne i hemmet. . .

Han erkänner brottet direkt när polisen kommer. Det verkar som sittande fågel för den unge ambitiöse åklagaren Willy Beachum. Rättegången drar i gång men sedan är det Crawford som tar över.
Hoblit har åstadkommit ett spännande kammarspel där katt- och råttarollerna ständigt växlar. Det är en smart dialog och intelligent intrig. Skådespelarna håller genomgående bra klass, särskilt Ryan gosling, och är noggrant utvalda för sin typ. Och lite typigt kan det bli emellanåt, men det ligger mest i manus.
För trots allt är det nog manus som är den svagaste länken i denna annars skickligt ihopkomna thriller. Det håller i och för sig hyggligt nästan ända fram men slutet känns för krystat och sökt. Så skulle aldrig Ted Crawford ha skrivit.

Smart om svartsjuka

Anthony Hopkins har aldrig gjort en dålig rolltolkning, tycker Björn G Stenberg. Han gör bra ifrån sig även i thrillern Bristande bevis.