Smärtsamt men hoppingivande

Lite paradoxalt nog, med tanke på hur fransmännen bemöter sina nordafrikanska invandrare, har nordafrikanska seder som couscous blivit ett populärt tillbehör på de franska middagsborden. Det är något som den fransk-tunisiske regissören Abdelatif Kechiche tagit fasta på i sin senaste film Couscous där en brokig familj håller ihop för att klara av vardagen i en fransk hamnstad.

I förgrunden står varvsarbetare Slimane som närmar sig pensionsålder. Av sin arbetsgivare har han fått tryck på sig att arbeta i snabbare takt men tvingas i stället sluta mot sin vilja. Under sina 35 år i yrkeslivet har han hunnit med ett äktenskap, skaffa flera barn som nu är vuxna, fått barnbarn och har även en ny familj att ta hand om. Men den gamle patriarken visar sig inte vara så betydelsefull som han tror. När Slimane kommer på idén att starta en couscousrestaurang på en fallfärdig båt han köpt för sitt avgångsvederlag är det kvinnorna i familjen som tar tag i det praktiska. Medan hans styvdotter Rym söker banklån ser hans exhustru till att stå för maten och snart är hela familjen engagerad för att drömmen ska bli verklighet.

Det är en befrielse i detta snabba upptempo- samhälle att se en sådan långsamt berättad och välspelad film som Couscous. Kechiche bygger skickligt upp spänningen mot den stora festen på båten till vilken stadens makthavarna är bjudna för att de ska tända på Slimanes affärsidé. Men vägen dit visar sig vara svårare än han tänkt sig. Slimane får här stå som en symbol för en hel generation äldre invandrare där tiden sprungit i kapp och det är nästan lite sorgligt att se den gamla patriarken krympa bakom sin vältaliga och unga styvdotter.
Även om titeln skvallrar om att mat har en central roll i filmen (visst blir man lite hungrig), är det framför allt en socialrealistisk berättelse om en smärtsam verklighet för miljontals invandrare. I den utdragna scenen under festligheterna på båten där den unga Rym försöker rädda en pinsam situation med magdans blir den latenta rasismen som finns bland middagsgästerna tydlig.

Trots det inger Couscous något slags hopp om att det i svåra stunder föds solidaritet. Det är kanske något att fundera över i stundande finanskriser där ensam inte längre är starkast.

Smärtsamt men hoppingivande

Det är en befrielse i detta snabba upptempo- samhälle att se en sådan långsamt berättad och välspelad film som Couscous, skriver Paola Langdal.