– Jag älskar det här lilla helvetet, och int’ har jag blivit utfrusen heller, säger Monika Fagerholm.
Betoningen ligger på helvetet snarare än älskar, men några beskyllningar för att ha smutsat ner Ekenäs, sin nuvarande hemstad, har hon inte fått. Inte en enda. Ändå har den mycket gemensamt med Flatnäs, spelplatsen för hennes nya roman Lola uppochner.
Några av de mest osannolika figurerna i romanen har hon hämtat direkt från verklighetens Ekenäs, däribland kvinnan som helt ovetande lugnt läste vidare i kajutan när hennes tioårige son föll i vattnet och drunknade i det kalla hösthavet tillsammans med pappan som försökte rädda honom.
Vad ska den kvinnan göra med sitt liv? Monika Fagerholm ger henne flera försök, låter henne lyckas.
I hennes roman ligger de finaste sommarvillorna i Skitviken. Människor konfronteras över klassgränserna, och olika bakgrunder till trots. Två blodiga mord påverkar dem alla, men mest skräckinjagande blir till slut ändå den djupa ensamhet som är gemensam för precis alla.
– Jag älskar den här lilla staden men jag hatar den också. När jag kom hit upptäckte jag att folk är ensamma på ett helt annat sätt i den här lilla intima världen. Det vi skrattar åt och kallar fasaden upprätthålls på liv och död, det betyder att allt det verkliga i människor händer när de är allena. I boken blir alla möten kollisioner, det är trist. De lever i bubblor.
Monika Fagerholm gillar brott och hon gillar flickor. Brotten för att vi vill veta vem som gjorde vad, här finns en sanning som är icke förhandlingsbar.
– Antingen gjorde du det eller inte. Du kan liksom inte snacka dig ur det och det är så spännande. Sanningsdriften ställer oss inför saker och ting, men den sätter också i gång processer i oss själva.
Mycket snyggt snack men för lite sanning, för lite verkstad, är en problematik hon brottas med för egen del men som hon tycker gäller hela samhället.
– När man skriver blir man djävligt bra på att förklara bort saker. Allt blir bra bara det låter bra, då blir det rätt. När jag tittar mig runt omkring så tycker jag att samhället och världen och människorna fungerar djävligt mycket så just nu. Nu låter jag som en moralist, men någonstans tycker jag att det börjar bli ett problem, att vi lever i jättefiktioner.
Även i Lola uppochner är de mest centrala gestalterna flickor, unga kvinnor. Monika Fagerholm nickedockevickar lite på huvudet när hon får frågan. Igen, men okej, hon har inget emot det. Tjejerna kommer hela tiden tillbaka i hennes författarhuvud. Hon framhåller sin strävan efter att i bok efter bok ge dem en existentiell problematik, en berättelse så mycket större än den om tonårssexualitet och kropp.
– Jag tycker unga kvinnor blir översexualiserade i litteraturen på ett sätt som inte motsvarar min egen erfarenhet av att vara ung, och inte heller det jag ser runt omkring mig. Jag tror att mycket med det där att unga kvinnor mår dåligt också kan ses som existentiella symtom, det vill säga att man hela tiden ifrågasätts, har man någon plats?