Trots att Iiro Rantala har turnerat ett antal gånger i Australien och är ett stort namn ute i Europa, inte minst i hemlandet förstås och har gett ut ett stort antal album på det prestigefyllda tyska jazzbolaget ACT är det bara andra gången han spelar i Sverige. Uppsalabokarna kan vara stolta.
– Vet inte varför det blivit så egentligen. Men det är något med att det är svårt att slå igenom som finsk musiker i Sverige, säger han över telefon.
Han inleder med att säga ”hejsan” och jag svarar med ett stapplande ”hyvää päivää”. Sedan har vi i stort sett sagt allt vi kan på de stolta språken och fortsätter på engelska. Tråkigt nog mellan grannfolk. Men musiken är mera internationell och där finns det mycket att säga och Iiro Rantala är en lättpratad och spirituell bekantskap, långt från schablonbilden av tystlåtna finnar.
Han är verksam både som jazzpianist och som klassisk. Favoriten i det senare är Mozart. Tanken var att han och framlidne Esbjörn Svensson skulle ha spelat en dubbelkonsert av denne – något i stil med det som Chick Corea och Keith Jarrett gjorde – tillsammans men det hann aldrig bli av.
– Jag och Esbjörn kände varandra och jag satt in med hans trio några gånger. Jag ska också medverka på den inspelning av EST:s musik som ska bli av längre fram i vår. Där medverkar för resten Uppsala-dirigenten Hans Ek. det behövdes en pianist som kan både jazzen och som kan spela med en stor orkester.
Närmast nu står dock John Lennon. Albumet ”My working class hero” släpptes förra året och det blir främst musik därifrån som han kommer at spela denna gång.
– Det var tänkt att bli en enda konsert, i Köln, lagom till att Lennon skulle ha fyllt 75 år och då det var 35 år sedan han dog. Men det blev ett album på det och jag har gjort konserten åtminstone 50 gånger runt världen nu.
Jag frågar om det inte blir svårt att göra låtar instrumentalt som är så förknippade med sång och inte minst texterna.
– Tror att det funkar bra just därför. Publiken kan låtarna och det jag gör lägger till ytterligare en dimension. Det är en så lätt musik att ta till sig också, inte någon svår jazz.
Han har mycket på gång framåt, inte minst tillsammans med svenska musiker. Det är inspelningar planerade med namn som Viktoria Tolstoy (”Oj, är hon från Uppsala, roligt”), Ulf Wakenius och Nils Landgren.
Han säger att Finland har en livaktig musikscen men att den inte märks så mycket utåt tyvärr. Särskilt metal är stort där. Men det är inget han har lust att prova på.