Marvels hjältar fortsätter att peppra biograferna med sina superkrafter. Stan Lee som ligger bakom många av Marvels starka karaktärer har i Iron Man skapat en lite annorlunda superhjälte, på gott och ont. Iron Man har själv tillverkat sin superdräkt med hjälp av högteknologisk utrustning och har, trots ett stort ego, ändå en ganska sval inställning till att vara superhjälte. Trist bara att han också är en gubbsjuk playboy.
I första Iron Man-filmen avslöjades att Tony Stark var Iron Man och i uppföljaren vill nu amerikansk militär lägga vantarna på superdräkten. Stark är dock inte lika villig att dela med sig av sin teknologi. Dessutom är hans egen hälsa i fara och först och främst måste, ironiskt nog, superhjälten rädda sig själv och inte världen.
Synen på de kvinnliga karaktärerna är filmens stora problem. Paltrows roll, Pepper Potts, är bedrövligt statisk och vandrar mest fram och tillbaka i snäva dräkter väntandes på att Stark ska ta sitt förnuft tillfånga. Scarlett Johanssons roll, som Black Widow, är inte heller särskilt nyanserad utan dekorerar mest filmen, likt övriga medverkande kvinnor.
Justin Theroux manus innehåller visserligen en kvick och vitsig dialog och intensiteten i actionscenerna är härligt hög, men det räcker inte på långa vägar då filmens moral gett sig ut på en rejäl cykeltur.