Sommar är klungor av människor och flygfän
Eva Runefeldt filosoferar om sommarens högljuddhet och korthet.
Eva Runefelt.
Foto: Dan Hansson
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
På min gård kan jag höra ett par småfåglars försiktiga skvaller innan kvällarna öppnas för stinkande grillars lukt, musik ur öppna fönster och en och annan varelse som efter midnatt inte har vett att "tala med små bokstäver" som någon sade på lekskolan min dotter bevistade när hon inte hellre ville vara hemma. Små bokstäver och sommar går inte ihop. Det man väntar på i trekvarts år föder en längtan lång som ett decennium och högljudd som en jubelsång. Längtan efter sommaren är så stor att den varje år innebär en besvikelse. Hur kan något så eftersökt vara så kort? Det finns inget samband mellan kärlekens kraft och föremålet för kärleken. Trånandet alstrar en trängsel av fabulösa föreställningar om det kommande, om den kommande.
Alain Bosquet låter Gud säga "I dig har jag lagt drömmens kolibri/ och verklighetens breda oxe." Gud är en något retlig och otålig gestalt och just nu bestämmer jag att han talar om bågen mellan åtrå och åtråns nedslagsplats. Värmens kroppslighet är skön, men ljuset viktigare. Skenet i de sömnlösa nätterna. Mörkret inombords späs ut en smula, låt vara att det är en kortvarig hägring.
"Löv, fall, vind, för bort! / Det prasslar av löven på marken torrt." skaldar Gustav Fröding. Det finns i sommaren också en kliande rastlöshet och stark oro. En bländning, som när vatten förångas på brännhet asfalt.
Jag har länge tyckt att doften av varma granar och tallar är ödslighet och skräck. Det beror säkert på påtvingade utflykter i naturen när jag var barn och måste dricka ljummen saft ur tjock plastmugg samtidigt som myror bet mig där jag satt på en ovillig sten. Skulle detta vara trivsamt? Jorden som luckras upp, rör på sig inifrån och upp. Hur allt är så mycket större, mer bestämmande än en liten kropp.
Men också detta att - här är jag nu, och snart inte. Ljuset kommer att dra sig undan igen.
Octavio Paz diktar: "Jag är där jag var: / jag följer sorlet, / med ögonen hör jag stegen inom mig" . Varje sommar är ett plagg jag stickar på. Först måste det repas upp lite grann, upprepas och ihågkommas, önskas tillbaka. Varje sommar är jag åter tio år gammal och femton, tjugofem. Jag är på en plats helt utan människor men med luften fylld av rutten tång, rökt fisk och ett lugn utan motstycke. Ett ögonblick bara, som stannat kvar och bestämt sig för att kalla sig sommar.
Sedan läggerjag till årets somrighet - en bård av de färger som stämmer bäst. Regnets grå, fuktens bruna, rapsens stingande gula eller vallmons översinnligt röda. Men lugnet från ett drivande förflutet har ingen färg.
Om detta bryr sig inte mina trötta smågubbar; den ene lägger sig som en kringla i fåtöljen, den andre på rygg med sin silkesfluffiga kattkropp utsträckt. Nu är alltid, tycks de mena.