Det enklaste vore att skriva om blått. Den klarblå sommarhimlen. Egeiska havets turkosblå vågor. Hoppets blå. Jungfru Marie blå kjortel. Den blåvingade fjärilen som heter just så, blåvinge.
Men det behövs bara ett litet stänk gult i det blå, så omges vi av grönt. En värld av klorofyll där den märkliga fotosyntesen äger rum, där växterna omvandlar solens ljus till kemiskt bunden energi; där en restprodukt är syrgasen. Praktiskt taget allt syre i atmosfären kommer till så.
Grönt - förutsättningen för vårt liv.
Grönt – en viktig färg i de monoteistiska religionerna: judarnas färg för seger, färgen på profeten Mohammeds mantel, de kristnas Trefaldighetsfärg.
Barbro Hörberg sjöng om ”ögon känsliga för grönt”; man gick med henne i parken den där vårdagen när det regnade och kärleken var ett grönt blad och framtidens vemod redan kunde skönjas mellan träden.
Som författaren och Austinprofessorn Lars Gustafsson skrev i diktsamlingen Flodens fragment redan 1958:
Av alla färger har jag älskat
den gröna bronsens ärg och havets mest.
När vinden öppnar dagens fönster
är det redan borta som jag ville hålla kvar.
Häromsistens for jag i bil genom det sydengelska landskapets system av smala, krokiga vägar där träden lutar så mycket mot varandra att man stundom färdas genom gröna tunnlar av bladverk, där solljuset bara med möda tränger igenom. Vi borde ha kört en Jaguar S-type i färgen British Racing Green. Vi borde ha mött en kommissarie Morse eller Barnaby. Men icke. Väninnan kör en blågrå Polo…
Jag drömmer om den gröna ön, Irland, där poeten Desmond Egan är en vän, som väntar på att bli översatt. Kanske blir det så, eller inte - för mycket i livet blir aldrig av. Öar, som däremot ”blivit av” många gånger är Gotland och Fårö. I min favoritbok alla kategorier, Fårets gröna öga, skriver Olle Hammarlund: då kan du möta i mörkret/den gnistrande reflexen/ av fårets gröna öga. Om kust och hed, hus och grannar, familj och hav, tid och förgänglighet skrev han i boken som är reportage, dagbok och tankebok. Och som jag återvänder till flera gånger om året, för att hitta mig själv. Snart är det augusti, snart gör sig hösten påmind. Jag citerar Olle Hammarlund:
Höstens hav/ har gröna bränningar/ strandbodarna i bukten/ är ludna av lavar/ stränderna är svarta/ och himlen är grå/ Rönnoxeln bak gården/ bär brinnande röda klasar.
Grönt och rött, livets komplementfärger. Vila och passion. Liv och förtärande led.
Nu sätter jag mig ner en stund och påbörjar det, som jag bestämde skulle bli den här sommarens särskilda läsning; jag låter pekfingret löpa över de skogsgröna bokryggarna, gör mitt val, drar fram Tony växer upp av Agnes von Krusenstjerna. En resa tar sin början. Tillsammans med den sensibla Tony Hastfehr ska jag uppleva barndom och kvinnoblivande, sinnessjukdom, släktmystik och kärlek. Postromantiskt och överhettat, absolut. Men också naket och självutgivande.
”Jag började skriva för att reda upp mitt liv, för att finna trådarna till mitt innersta jag.”, skriver Agnes von Krusenstjerna i en kommentar till de grönryggade Tonyböckerna.
Och är det inte just därför vi alla skriver, poeter, romanförfattare, krönikeskribenter…