En sommar är inte komplett utan en svettig exkursion i Uppland på jakt efter det brokiga konstutbud som slumpas samman under beteckningen ”sommarutställning”.
Vallonbruken har lämnat efter sig en rad fullt acceptabla utställningssalar, och från ett Uppsalaperspektiv brukar Österbybruk erbjuda en fin utgångspunkt.
I år har gruvmålaren Roine Jansson intagit den lilla Liljeforsateljén, bredvid herrgården i Österbybruk, och för den som för ett par år sedan såg honom i större format i den intilliggande Ånghammaren väntar ett kärt återseende. Här visas teckningar och måleri från gjuteriet Marechal Ketin i Liège, masugnen i Charleroi och valsverket i Smedjebacken. Roine Jansson har själv en bakgrund som gruvarbetare och hans gestaltande konst befinner sig i en nära och mycket kärleksfull relation till sitt objekt. Glödande massa, härdning, rökpauser, reparationer och annan arbetsrelaterad vardag varvas med landskap där driften och arbetet har blivit en naturlig del av vyn. På något sätt undviker Jansson den uppenbara risken att bli sentimentalt idealiserande och alltför nära sin motivkrets, och presterar en estetiskt väl sammanhållen dokumentation som slår vilken dokumentärfilm som helst. Att möta hans måleri i en bruksmiljö ger dessutom ett självklart mervärde.
Ett betydligt mer esoteriskt anslag har Camilla Pyk, som fyller en av våningarna i Stora magasinet i Lövstabruk. Pyks bildvärd är fylld av svävande fåglar, franska strofer och allegoriska djur som minglar samman i en oförarglig men självsäker helhet. Färgerna är mjukt tilltalande och trots att utställningen känns en smula ofokuserad så lär hennes måleri ha en träffyta som kan nå en stor publik, vilket en diger utställningslista också bekräftar.
Det breda tilltalet är för övrigt något Camilla Pyk delar med den legendariska glasformgivaren Erik Höglund, som presenteras på ett annat våningsplan i Stora magasinet. Höglund (1932-1998) arbetade mellan 1953-73 på Boda glasbruk och anses vara en förlösande kraft i svensk glastradition. Ut med stela sparsmakade former och in med böljande och färgstarkt - ungefär så skulle man kunna sammanfatta det arv Höglund lämnat efter sig. Receptet gäller åtminstone i högsta grad för det urval av Högbergs 80- och 90-talsglas som i huvudsak är vad som visas i Lövstabruk: Lysande färger, skålar med tjurhorn, flaskor som nöjer sig med att bara antyda sin funktion, stolta prydnadsföremål och kitschiga utropstecken.
För den som gillar genren erbjuder utställningen en riktig högtidsstund, och för alla andra en lektion i det samtida glasets utveckling. Tyvärr begränsas bilden av Höglund just genom fokuseringen på den sena produktionen, även om en serie målningar antyder omfånget i hans skapande.
Är man ute efter en blandning som innehåller lite av det mesta styr man med fördel turen till Järnboden i Harg, där årets sommarutställning Art goes Zen bland annat för samman skarp politisk videoinstallation med ett interaktivt verk där besökaren kan bygga en fågelholk.
Den finska konstnären Rosa Liksom, som ofta har ett vildsint anslag, visar en serie videos där en grupp kvinnor klädda i heltäckande burka rör sig i finska miljöer och årstider. De tre videoverken Finlandia - landets natur, Finlandia - förortens natur och Finlandia - historiska monument, visas parallellt tillsammans med en rad stillbilder på samma tema och bildar en snygg och våldsamt melankolisk enhet. Verket är dels ett skarpt inlägg mot västvärldens fallenhet att göra de som bär burka till representanter för en ond och helt svartvit religiositet utan att bry sig om att konsultera de individer frågan faktiskt gäller, och dels en sorgesång över ett Finland som i allt högre grad alienerar sig från omvärlden. Den aggressiva debatten om svenskans försvagade ställning, de högerpopulistiska sannfinländarnas stora framgångar i det senaste valet och den absurda idén att ge utlänningar bruna id-kort istället för vanliga blå är några exempel.
Som en pendang till Rosa Liksom visas några verk av Uppsalakonstnären Jin Jiang, som i tusch reflekterar över paradiset och dess motsats, och en våning ner möter den ovanligt samtida landskapsmålaren Peter Ern den sinnrika träskulptören Anders Jansson.
Ytterligare en trappa nedåt visas en rad verk av den lite otippade gruppen Jakk, bestående av Uppsalakonstnären Kent Wahlbäck och den 25 år yngre holländaren Job Cox, som bland annat förenar intryck av graffiti och traditionell
kinesisk konst. Och i Järnbodens bottenvåning har den Stockholmsbaserade gruppen Inuti skapat en livfull rumsinstallation som drar in sommaren i källarmörkret. Myllrande är bara förnamnet.