Sömniga 90 minuter

Phil Collins har varit med ett tag. Och fansen likaså, även om merparten av publiken i onsdags knappast är några större fans av hans tidiga eskapader i Genesis. På tunnelbanan till Globen stod ett glatt medelålders gäng från sydliga Sverige och vinglade med ölburkar i handen och solbränt förtjusta miner (än muntrare blev de av att nästan ramla varje gång tåget stannade/startade).De var inte ensamma om att vara sommarladdade. Konserten blev hyfsat försenad eftersom insläppet gick trögt.Inverterat åldradPhil Collins själv har åldrats inverterat, rent musikaliskt. Från progressiv rock med hög konstfaktor via medryckande, refrängstark pop till soundtrack till tecknade familjefilmer.Men när The final farewell tour kom till Globen inledde Phil Collins där hans karriär började, bakom trumsetet. Men endast för en liten kul övning tillsammans med de övriga slagverkarna.Om det kändes lite oväntat var nästkommande en och en halv timme betydligt sömnigare. Den varma stämningen från före spelningen var som bortblåst och många satt som stelfrusna i Globenstolarna. Under Another day in paradise står det Paradise i versaler på den stora ljusskärmen. Då och då kommer det fram textrader (på svenska) som upplyser om hur illa ställt det är med en värld där 1 miljard människor bor i slummen, att 2,5 miljoner är hemlösa i Europa, och annat. Det kändes angeläget.Det kan man däremot inte säga om Phil Collins, som inte direkt ser allt för engagerad ut. Till exempel slarvas mammutballaden Against all odds bort som andra låt för kvällen: Han sjunger bra, men aktar sig mycket noga för att gå för nära de mer utmanande tonregistren. Och så I'll be there for you. Gäsp. Konserten vändeMen efter en och en halv timme vänder tack och lov konserten. Detta med hjälp av Collins förs­ta och bästa solonummer, In the air tonight. Under låtens första halva stapplar han fram i allvarlig stil i ett slags robotgång.När låten förvandlas halvvägs har han flugit upp i ett uppriggat trumset på scenrampen och både slår och sjunger hårt.Det må vara den enda riktigt eldiga uttrycket för temperament för kvällen, men resten av konserten rider publiken på det mastiga trummandet från In the air tonight.Detta trots att det bereder väg för den plastiga gömman av hans låtskatt, med lagomklanger och etnoflörtar i bl a Dance into the light. Den märkliga karnevalsstämningen är väl lite kul (krönt med klassikern Sussudio), men när de sista tonerna för kvällentonat ut återstår mest en känsla av att man blivit lite lurad på en del godbitar genom den lama första halvan av konserten.