Söndertrasad poesi

Nu, drygt femtio år senare, dyker samma märkliga och fascinerande blandning av reportage och poesi upp igen, i ett annat söndertrasat land — Afghanistan. Det är den iranska filmaren Samira Makhmalbaf som, med viss inspiration från en dikt av Lorca, berättar om kvinnors situation i Kabul efter att talibanerna störtats.Nogreh bor i en ruin i utkanten av Kabul med sin åldrige far och sin svägerska som just fått barn. Brodern är fösvunnen någonstans och fadern, som är kusk, frågar alla från Pakistan återvändande flyktingar om de sett honom. Nogreh själv går, till synes, iväg till Koranskolan. Men i själva verket smiter hon in på grundskolan. Under talibanernas styre var det förbjudet område för kvinnor och nu försöker hon ta igen de förlorade åren. Hon har nämligen planer för framtiden; varför skulle inte hon kunna bli Afghanistans första kvinnliga president.Filmen är filmad på plats i ett sönderkrossat Kabul. Statisterna är människorna som lever där. Ruinerna är ruinerna de lever i. Fattigdomen är deras fattigdom. Nogrehs drömmar är deras drömmar. Faderns bestörtning över avvikelserna från den sanna tron är också äkta.Men filmen är mer än äkta. Samira Makhmalbaf bygger ytterligare lager på det dokumentära, lager av symbolik om vägen mot en framtid, lager av poesi om känsla och kärlek. Hon bygger kultur ur ruinerna.En mycket annorlunda film om världen vi lever i, men storslagen som konstverk.