En tragisk berättelse om en ikonisk person som de flesta känner till borde locka vilken filmskapare som helst till stordåd. Den tyska regissören Oliver Hirschbiegel har känt sig manad. Tidigare gjorde han en annan biografiskt baserad film, Undergången, om Hitlers sista dagar i bunkern. Den blev Oscarsnominerad. Det lär knappast vara någon chans för den här filmen, som saknar både nerv och intelligent skruvgrepp om den tid som skildras.
Handlingen utspelas under de två sista åren av prinsessan Dianas liv. Hon är separerad från prins Charles och lever ensam i ett gigantiskt palats med sanslöst mycket tjänstefolk, men med få verkliga vänner omkring sig. Vid ett besök på ett Londonsjukhus träffar hon den pakistanske hjärtläkaren Hasnat Khan, spelad av Naveen Andrews, och blir förälskad. Men är man kunglighet i England så är man allmänt villebråd för journalister.
Mycket glids förbi i denna lite sega dramadokumentär. Mediekritiken är till exempel lam och man får inte veta mycket om Dianas bakgrund. Vad formade egentligen henne som människa? Kanske räcker skådespeleriet helt enkelt inte till. Den annars så begåvade Naomi Watts får inte till fler dimensioner av sin prinsessa än det skyggt rådjurslika.
Mest berättas historien om henne på ett inställsamt sätt. Avsikten verkar vara att så många som möjligt ska bli nöjda och allra helst Dianas fans. Det är som att bläddra i en tråkig och förutsägbar damtidning. Människan Diana når så att säga inte ut ur de glättade tidningssidorna.
Det är förvisso en söt kärlekshistoria som kan skönjas bakom veckotidningsbilderna. Och hur ”sann” den är får vi förmodligen aldrig veta. Men prinsessan Diana, hennes liv och vad hon egentligen drömde om, kvarstår som en gåta.