– Titeln kanske låter hybris, men är mest ironiskt menad, lyssnar man på texten så förstår man, skrattar han när vi träffas för en pratlunch.
Man kan väl lugnt säga att hans musikaliska väg och liv inte direkt varit spikraka. På 70-talet spåddes han en lysande framtid. Från starten med bandet Mobben där hans intensiva soulröst blev ett signum, över tiden som soloartist med bandet Rouge (där undertecknad ingick ett par år) i början av 80-talet till att ”bara” vara sig själv har det rullat på genom åren.
På vägen fram till idag har han för länge sedan lämnat jobbet som radioproducent (förutom inhopp för programmet ”Sommar”) och klarar sig bra som musiker och låtskrivare. Lite ironiskt är att han idag kanske är mest känd som kompositör av ”Sommarkort”, Cornelis Vreeswijks sista hit, och ”Under vinrankan”, Monica Zetterlunds dito.
– Jo, men det känns bra det också. Det kommer fram folk på spelningarna och berättar att de både gift sig och att de begravt nära till just ”Sommarkort”. Det kan kännas stort, säger Peter R Ericson.
Nya albumet är inspelat i hans egen ”ateljéstudio”, som han kallar den, på hemlig adress. Han har gjort mycket av inspelningarna själv, ”with a little help from my friends”: sångerskan Linda Brandemark, basisten Hasse Larsson, trummisen Kjelle Gustavsson och gitarristen Viktor Buck. Med finns även musikersönerna Petter ( i Alberta Cross) och John Alexander (i My Empire of Sound).
– Jag är stolt över att de vågat satsa på musiken. Och att de gått bra för dem. Nu bor en i New York och en i Berlin så det blir den del roliga resor också.
Peter R Ericson satsar på att sjunga på engelska denna gång, förutom två instrumentala låtar.
Varför?
– Ja det har bara blivit så. I och med att jag gjorde mycket instrumentalmusik under en period, ”Blå albumet” och boxen ”Three colours”, så tyckte jag det passade bättre. Många frågar naturligtvis om jag inte ska göra lite mer sommarkort och vinrankor, men det känns inte så, var sak har sin tid. Jag har ju trots allt bott i England en period också.
Han tycker att det är roligare att hålla på med musik nu, ”det finns inget att bevisa längre”, prestationskravet är borta. Det blir främst för sin egen skull han gör musik. Han har en hel del funderingar runt musikindustrin idag kontra förr.
– För vem gör man musik? Diffust att ta på nu för tiden. Det är inte skivor längre och mycket går under radarn. Det måste man förhålla sig till, så ser verkligheten ut. Jag gör ändå en cd, det är som ett slags avslut, som konstnärens vernissage.
Han tycker att den digitala utvecklingen är tråkig när det gäller ljudkvaliteten.
– Jag har all beundran för ljudteknikern, man får respekt för hantverket inte minst när man håller på själv. Det är synd för alla dessa musikkonsumenter med lurar i öronen att de får en ofta så dålig ljudkvalitet.
Någon Uppsalaspelning är inte i sikte för tillfället. Han turnerar frekvent med Anders F Rönnblom som gitarrist och gör den del eget material då också. Han har ett eget band också som används på spelningar.
– Jag spelar helst på större evenemang där det kommer en talrik publik hur som helst av sig själv. Trist att åka 20 mil i eget namn och så kommer det 30 personer. Cornelisdagen sist var en sådan lyckad variant, där det gick riktigt fint. Folk frågar efter gamla låter vilket är kul.
Under hela den långa lunchen håller han ett vaksamt öga på ”hojen” utanför. Man är inte gammal rockhjälte inte för inte. En svart Harley Davidson ("jag älskar det patentsökta ljudet”) är numera en kär vän och han vill varken ha den stulen eller bötad.
Ja visst ja, R står för Roland.