Staden ska växa som årsringar
Vi behöver inte bara stenstaden utan även de gröna lungorna, skriver författaren och journalisten Gunilla Lindberg i kultursidans serie arkitektur och stadsmiljö. Tidigare bidrag har varit publicerade 24 och 29 januari.
Det måste finnas en vrå för var och en av oss där vi känner oss hemma i stadsrummet. Just därför får en stad aldrig omvandlas eller växa så snabbt att vi inte hinner med utan känner oss som utlokaliserade till ett främmande rum.
Sextiotalets häftiga rivningsvåg när grävskopor och bulldozrar mullrade fram i stadskärnan och slog sönder hundratals hus gjorde oss gamla Uppsalabor vilsna och rotlösa. Vi vandrade i ruinhögar som om ett krig gått fram innan sextiotalsbetongens tunga block reste sig som overkliga utbölingar för oss. Då kändes det som om vi varit med om mordet på Uppsala.
All omvandling måste därför ske i mänsklig takt så att själen och hemkänslan hinner följa med. Med sakta och varsamma steg.
När staden växer måste det också ske i en takt som vi icke-stadsplanerare och icke-byggherrar kan uppleva som meningsfull och långsiktig. Nya stadsdelar ska växa fram som årsringarna på ett gammalt träd. De nya stadsdelarna bör skapas med kraftfulla kärnor för service, gemenskap och kultur som gör att vi alla upplever hemkänslan. Att just det här är vår stadsdel.
Och vi behöver inte bara stenstaden utan också de gröna lungorna. Som exempelvis årummet där förändringarna senaste åren skapat nya kontakter med vattnet, nya mötesplatser och promenadstråk.
Det har verkligen blivit till ett offentligt vardagsrum för oss alla. Där sjuttonåringen kan sola, slicka glass och pussas och där nyblivna mamman kan strosa med barnvagn och barn och träffa andra föräldrar. Och där åttioåringen kan vila de värkande benen under kastanjeträden och se Fyris stilla flyta förbi.
Det är den sortens goda förändringar vi behöver och gläds åt i vårt offentliga vardagsrum. Inte att man berövar oss grönska och hemkänsla där man i rask takt förtätar intill kvävning och med höghus på åtta tio våningar som sticker upp likt monstruösa vargtänder i lågbebyggelsen.
Då är staden inte längre allas stad utan de kommersiella krafternas eget kortsiktiga moderevir där man glupskt sätter huggtänderna i värdefull tomtmark utan att se till de mänskliga proportionerna eller allas goda vardagsrum.
Fantasi och estetik som präglar förändringarna längs årummet - ja, tack! Det vill vi ha mera av. Lekfull djärvhet. Men fantasilös förtätning och trädmord får utanförskapet att växa i oss liksom känslan av att inte kunna påverka den egna livsmiljön.
Den nya parken mellan Saluhallen och Upplandsmuseet ser jag fram emot. Men inte de tättbebyggda höghusen på forna Fyrisvallen där Uppsalabor i århundraden odlat sin potatis och sina blommor.
Alla har inte tillgång till villatomt, fritidshus eller ens en egen balkong. Då behöver de närhet till sin lilla trädgård kolonilotten. Eller i varje fall grönområdet mitt i stenstaden.
Så jobbar vi med nyheter