Stadens musikliv lider av scenbrist

Mahognypaneler och bårder med blommiga tapeter omgärdar ett livligt sorl på Williams Pub en lördag i november. I kväll ska två Uppsalabaserade rockband, Döda Havet och Assblaster, spela här och trots att det är en timme kvar tills de förstnämnda går upp på scenen så är det redan fullsatt. Just här och nu är det svårt att se hur illa det är ställt med tillgången på scener för de lokala banden i Uppsala, men det är ett faktum som snart gör sig påmint.

– Jaså, är det spelning på gång ikväll? undrar bordsgrannen Olle. Jag kommer hit emellanåt, men ikväll blir första gången jag ser livemusik här.

I väntan på att banden ska börja spela samtalar vi en stund. Olle berättar att han flyttade hit med sina föräldrar 1977.

– Jo, så jag är uppvuxen med ställen som Rackis. Det finns väl inte riktigt något liknande i dag. Kanske att Hijazz var jämförbart i sin betydelse för musiklivet i Uppsala, men de har väl stängt nu.

Bistro Hijazz har mycket riktigt lagt ner sin verksamhet under 2016, och detsamma gäller Pub 19. Båda två var uppskattade och välbesökta scener för de lokalt baserade banden och är de senaste i raden av scener i Uppsala som försvunnit.

– Det är ju inte bara musikerna som tycker att det här är tråkigt, får man hoppas.

På den kullerstensklädda innergården bakom det som tidigare var Pub 19 sitter Linda Brandemark och blickar ut i snöslasket från Crêperie Lemoni. Hon jobbar en trappa upp på Studieförbundet Bilda som musikkonsulent.

– Pub 19 och Hijazz har under lång tid haft väldigt mycket musik, många kvällar i veckan. Det har ju bidragit till både speltillfällen för en massa band och att många band har kommit till Uppsala, men också att många går ut och lyssnar på livemusik.

Linda är själv musiker och har många års erfarenhet av att uppträda på Uppsalas scener. Scener som inte längre finns kvar. Hon berättar att det naturligtvis känns tråkigt.

– Det har ju bara blivit färre och färre ställen, och nu när Pub 19 och Hijazz har lagts ner så är det väldigt få scener kvar för det här mellanskiktet av band, konstaterar Linda och drar en djup suck.

– Samtidigt så tänker jag att man måste vara öppen för förändring. Det är klart att det är lätt att sitta och vara nostalgisk. Men det känns ändå som att det går åt ett lite tråkigt håll. Vi är Sveriges fjärde största stad, vi växer så det knakar, men just kultur- och musiklivet är just nu rätt dött.

Hon berättar att det ändå finns ett visst utbud av bra scener, åtminstone för ungdomar. Studieförbunden erbjuder också hjälp för band i alla åldrar och genrer att ordna lokaler, ljudtekniker och möjligheter att spela in sin musik.

– Vi försöker erbjuda tillfällena, men också ge verktygen för att banden ska kunna göra det själva, genom att låna ut till exempel PA, backline och sådant. Vill man spela får man hitta ett sätt att göra det, så vi uppmuntrar alltid de egna initiativen. Men det krävs ju många saker. Stöd till arrangörer, absolut, men det krävs också att banden förstår hur svårt det är, att det blir ett samarbete.

Linda funderar över hur intresset för livemusik ser ut i Uppsala idag, och vilken roll stadens krögare har i situationen.

– Sverige är ju ett musikland. Men frågan är vad som händer framåt om det inte finns någonstans att spela och utvecklas på? Det är ju ett led i utvecklingen för att bli ett större band, och för att ha den musikexporten som vi har. Uppsalas musikliv ska inte stå och falla med några krögare, kan jag tycka. Så där undrar jag lite kring Uppsalaborna – vill vi ha livemusik eller inte? Och i så fall, kan vi tänka oss att betala en hundring för ett band som man inte känner till?

På Williams Pub bryter tunga bastrummor igenom sorlet, och praktiskt taget alla jeans- och läderprydda figurer i lokalen börjar instinktivt trumma i takt på det som finns till hands. När gitarristen i Döda Havet drar kvällens första ackord finns knappt ett ledigt hörn kvar i lokalen. Det märks att intresset är stort.

Ute vid sexans ändhållplats i Fyrislund vajar Studieförbundet ABF:s fana över Musikfabriken. Här träffar vi Patrik Sporrong som jobbar med studieverksamhet och musik. Han spelar också bas i Uppsalabanden F.K.Ü (Freddy Krueger’s Ünderwear) och Haerdsmaelta.

– Det känns som att livemusiken på klubbar går igenom någon slags generationsväxling. Sådana skiften har ju alltid funnits, men det här har pågått så jäkla länge. Och nu senast Hijazz och Pub 19, det förvånade mig. Jag hade snarare trott att det skulle öppna något nytt ställe, inte att ännu fler skulle stänga. Redan när jag började spela här i mitten av 80-talet klagades det på utbudet av scener. Men om man jämför med nu så var det ju jättebra.

Patrik sitter inne på många åsikter, och målar gärna sin kritik av Uppsalas kulturliv med bred pensel. Han menar att bristen på scener bara är ett symptom i mängden.

– Jag tycker att Uppsala saknar mötesplatser, och jag anser att det går igen i hur samhället ser ut i övrigt, att det är väldigt individualistiskt. Man har någonstans tappat solidariteten, gemenskapen. ”Välkommen hit, välkommen hem”, jo, men till vad liksom? Sedan kan jag naturligtvis förstå att en stad som Uppsala växer. Men jag tror det är livsfarligt att tappa själen.

Han menar att Uppsala som stad inte är tillräckligt bra på att ta hand om de talanger som finns här och att de blir lidande när det inte finns några scener att synas på.

– Så jordmånen borde vara bättre än någonsin för ett ställe med livemusik, eftersom det inte finns något. Jag tycker det är så konstigt att ingen tar den bollen. Men nu håller vi tummarna för Danne på Open Mind som har börjat släppa lokala akter på ett litet skivbolag, vilket är jättekul. Och det är ju det här jag menar med solidariteten, när man har en stolthet över staden och talangerna som kommer därifrån, att man stöttar varandra. Det tror jag är jätteviktigt.

– Hörrni, den här kvällen ska vi fan komma ihåg jävligt länge!

Sångaren i Assblaster får genast hela Williams Pub att ställa sig upp och vråla. Innan de har hunnit halvvägs genom första låten står de inbitna fansen i bar överkropp, och det är ordentligt drag i stärkarna. Just en kväll som denna är det svårt att vara orolig för den distade delen av Uppsalas scener, men det kan också vara undantaget som bekräftar regeln, ett ensamt ljus i mörkret. Musiker, eldsjälar och kritiska röster finns det gott om. Detsamma går inte att säga om scenerna.

kultur@unt.se