Starkt om drömmar och motgångar

Lee Daniels film Precious är baserad på novellen Push (Sapphire). Året är 1987 och Precious Jones är en 16-årig analfabet som lever i Harlem i en dysfunktionell familj där hon både blir misshandlad, försummad och sexuellt utnyttjad. Precious har blivit gravid med sitt andra barn när vi träffar henne. Pappan är densamme som till hennes första barn, hennes egen pappa. Mamman Mary (Mo'Nique) anklagar dottern för att ha stulit hennes man. Som om detta inte skulle vara nog, så relegeras hon från skolan på grund av sin graviditet. Men, när Precious stöter på en engagerad lärare, Ms Rain (Paula Patton), vänder livet.

Precious fantiserar om ett glamourösare liv. Daniels presenterar med jämna mellanrum dessa dagdrömmar (som blir verkliga kontraster till hur hennes liv egentligen ser ut), där vi får se Precious dansa i musikvideor och skrida fram på röda mattan med ett stort leende. I drömmarna har Precious en helt annan självkänsla än i verkligheten. Precious tankar framförs med hjälp av voice-over, en berättarröst som är hennes egen. Dialogen är både träffsäker, smärtsamt uppriktig och direkt. I synnerhet när den ger uttryck för Precious funderingar. Hon menar att även hon, en dag, ska bli normal och sitta längst fram i klassrummet och prata på lektionerna. Som det ser ut nu sitter hon längst bak och undviker att synas och höras. Hon kommenterar också Ms Rain och dennes flickväns sätt att prata och menar att: "They talk like people in tv-shows I don't watch".

Det starka skådespeleriet, som huvudsakligen utgörs av en kvinnlig ensemble, är filmens styrka. Gabourey Sidibe, som gör Precious, tar sig an rollen med bravur. Vi får också se en ovanligt nedtonad Mariah Carey som socialarbetande Mrs Weiss, som försöker hjälpa Precious att få ordning på sitt liv.
Men den som verkligen fyller det filmiska rummet är Mo'Nique, som spelar Precious mamma. Hon är lika skrämmande som hon är bra. Ofta ser vi henne halvsova framför tv:n, som ett vilande odjur, mellan sina våldsamma utbrott riktade mot dottern. När hon vaknar upp mellan tv-programmen släpper hon plötsligt ut all sin vrede i ett ögonblick av totalt raseri. Till och med kameran rycker till och ryggar tillbaka, som om den är rädd för vad den snart skall tvingas bevittna.

Lee Daniels (som tidigare producerat Monster's Ball) eklektiska stil blandar inslag av dokumentär karaktär, realism och drömmar. Trots sina tunga avhandlande ämnen, inger filmen ändå värme och inspiration. Visst har Precious haft många motgångar i livet, men hon har också ett orubbligt hopp om framtiden. Filmen är full av smärta, motgångar, svek, glädje och förhoppningar, precis som livet självt.

Starkt om drömmar och motgångar

Emma Dahlin ser Precious - en film är full av smärta, motgångar, svek, glädje och förhoppningar. Precis som livet självt.