"Stiftelsen är min hobby"

Ljungaverk är en gammal bruksort i Ånge kommun i Medelpad. Det är också namnet på Stiftelsens kommande album. Med singeln Vart jag än går har Robert Pettersson överraskat sina fans med att sjunga på svenska.
- För mig är det ett helt nytt röstläge. Samtidigt blir det mer naket och rättfram. Det enda jag sjungit på svenska tidigare är skolavslutningslåtarna, säger Robert Pettersson som till en början var besvärad av omställningen.

- Jag minns att jag tänkte hur ska man kunna gömma sig bakom fräna ord?Jag trodde att det skulle vara skitsvårt och krävande, men nu känns det som att jag borde ha gjort det för längesen.

Robert och barndomskompisen och gitarristen Micke Eriksson hade pratat om att göra något ihop i åtta års tid innan Stiftelsen blev verklighet. Ytterligare två lokala musiker anslöt och bandet döptes efter det bostadsområde som tre av bandmedlemmarna växte upp i. Till skillnad från den melankoli som är Takidas signum gör Stiftelsen glada och svängiga låtar som ibland drar åt dansbandshållet.
- Det känns väldigt skönt att man inte måste vara allvarlig ut i fingerspetsarna. Man måste hitta glädjen också, säger Robert Pettersson och beskriver Stiftelsen som ett lättsamt projekt.

- Takida är jobbet och Stiftelsen är min fritid. När vi började göra musik på svenska blev det en nytändning för mig.

Samtidigt försäkrar han att han inte på något sätt har tröttnat på sitt vanliga jobb. Det finns ingen konkurrens mellan banden. Snarare tror han att hans nya fritidsintresse kan bli ett lyft för Takida.
- De andra ser att jag har fått extra energi och att detta gör mig glad. Det tror jag alla vinner på. Men Takida går alltid i första hand.

Du är ju en stor lokalpatriot. Övervägde du aldrig att sjunga på dialekt?
-  Det finns ju bra musik där det sjungs på dialekt, som Bob Hund och Lilla Sällskapet. Men jag vet inte varför det inte blir att man sjunger med den dialekten man pratar med. Jag tror att det skulle kännas som att man gjorde sig till, konstigt nog.