Sting utan röd tråd

Vissa perioder är han bara upptagen med välgörenhet (bland annat i Rain forest foundation, som han var med och grundade i slutet av 80-talet) och att finsnickra jazziga och etniskt multiskiktade låtar i studion. Andra dagar viks åt att agera pausfågel på underklädesvisningar för Victorias secret. Till slut kom jag på att jag nog bara var avundsjuk. Vem vill inte vara (till och från) pretentiös popstjärna, räddande ängel, världssamvete och kompis med allsköns supermodeller på en och samma gång?Live finns det också saker att reta sig på. Ingen (nåja) kan säga att hans soloplattor blir bättre och bättre, även om det inte gör så mycket då andelen nytt material kontra guldåren är av ungefär samma mängd nu som på Ten summoners tale-turnén i början av 90-talet. Det nya som blir det gamla, men inte lika bra som förr, byts bara ut. Lite överraskande då att han drar ett par Policelåtar tidigt under konserten, synd bara att den ena var Every little thing she does is magic ... I övrigt kryddar han med såväl färskt som torkat i vad som till en början känns som en ganska angenäm mix. Men han håller ihop de närbesläktade spåren Fragile (med lite väl okoncentrerat gitarrspel av Sting, som annars var basen trogen) och Fields of gold. Under den förstnämnda låten används de tre videoskärmarna bakom den sparsamt men snyggt smyckade scenen på ett lite kul sätt: tecknade bilder på industriexploaterade fält och fallande bomber avlöser varandra, medan man andra gånger förlitar sig på originalvideor eller livebilder. Inte oväntat dyker det upp fler Policelåtar mot slutet av konserten, särskilt den pliktskyldigt framförda men lite kul taktartsmöblerade version av Roxanne - tycker man i tre minuter, innan den glider över i en riktig flumsörjig "final" som här och där flörtar med några strofer ur King of pain. När man till slut hittar tillbaka står publiken upp och hoppar, av lättnad, kanske. Av de nyare spåren märks mest titellåten från senaste albumet, som presenteras som "a song about religion ... about the sacred love of Victorias secret". Jo, det lät verkligen som om han sa så ... Och här får man verkligen uppleva essensen av Sting av i dag: hans tro och lust ("Jag bekänner inte min tro till någon religiös inriktning. Min religion är musik och sex", har han sagt) och hans oförmåga att numera göra låtar som inte når samma höjder som till exempel We'll be together. Här får han också användning för videoskärmarna, som visar catwalkstrippande underklädesmodeller. Men de låtar som framförs mer rakt upp och ner känns betydligt mer än när man tar ideliga omvägar, drar ut på dem i oändliga slut. Särskilt drabbande för en låt som If I ever lose my faith in you. Talande nog.