Stor visuell upplevelse - Rammstein

Första bekantskapen med Rammstein var i David Lynchs förvirringsepos Lost highway. En snubbe går omkring i en rökfylld skräckfilmskorridor. Ett takfläktsliknande ljud övergår till rotorbladsläte, som en bakvänd inledning på Apocalypse now, och stegrar sig innan ett mekaniskt riff skallrar fram genom biohögtalare som inte pallar metallisk musik. Det var, och är, fantastiskt effektfullt.Tysk disciplinRammstein har alltid handlat om lika mycket visuellt kaos som musik. Fast kaos är helt fel ord. Tysk disciplin är ett måste för medlemmarna i Rammstein, ett snedsteg på scenen och de förvandlas till en hög aska.Ungefär samma känsla fick man som publik vid deras senaste besök i Stockholm. Man kände sig mest nöjd över att inte ha brunnit upp i lilla Solnahallen med sin oroväckande ringa takhöjd. En mer lämplig lokal än Globen för bandets fyrverkerier är då svår att finna. Men självklart fyller man även den med rök från tak till golv.Som vanligt är det showen som imponerar. De nätta justeringarna i soundet bandet tillåtit sig på senaste plattan märks ganska lite live, men halvakustiskt bluesiga (ehmm ?) Los samt Ohne dich är minst sagt välbehövliga kontraster mot den epidemi av stelkrampsriff som väller fram. Lägg till de tordönstyska befallningarna från sångaren Till Lindemann, som är ömsom ruskigt effektiva, ömsom lite väl töntiga. Men man ska inte underskatta nyttofunktionen, att man plötsligt känner sig bra på tyska.SlaktarkläderI Mein teil infinner sig den showmässiga höjdpunkten: Lindemann, iförd slaktarkläder, släpar ut en stor gryta på scen och slipar förnöjt en förskärare (som för övrigt visar sig vara en mikrofon). Efter några stumfilmsaktiga hugg mot grytans byte, mobbade keyboardkillen Flake Lorenz, är det dags för eldkastaren. När Flake grillats en stund skuttar han ur grytan med sprakande pyroteknik på kroppen. Mest ser han ut som en trasig Star Wars-robot. Obetalbart.Ibland har man dock rentav tråkigt. Alla krevader gräver en krater man inte kommer ur och det är mer frågan om effekter som ackompanjeras av musik, än tvärtom. Motsatseffekten blir ändå att när man laddar batterierna i några låtar känns allt lite stelt och man längtar efter nästa bomb. Till och med Lindemann ser stundtals lite rund och trött ut.Fast en större visuell och fysisk (eldandet värmde gott) upplevelse är det få som kan frammana.