Sara Stridsberg tar i från tårna när hon med Mamman och havet debuterar som bilderboksförfattare. Hon har dessutom sett till att ge sig själv bästa möjliga förutsättningar genom att arbeta tillsammans med Anna-Clara Tidholm, vars mjuka men ändå raka illustrationer nästan alltid ger stadga åt sin berättelse.
Stridsbergs Lilla Tiger och storasyster Milou älskar att bada. Allra mest älskar de att bada tillsammans med Mamma Fin och Mamma Lugn, men mammorna har inte alltid tid och lust. Det är inte lätt att hävda sig i konkurrensen med datorer, telefoner, dammsugare, cigg under köksfläkten och gigantiska dagstidningar som mammorna vill försjunka bakom. Mamma Fin är extra svår och längtar hela tiden bort. Och en dag försvinner hon, rakt ner i toaletten. Milou får axla hjälterollen och dyker ner i rören för att hitta henne. Det blir en resa genom trånga rör som via ett klorstinkande reningsverk mynnar ut i det stora havet där Mamma Fin, som en annan muminpappa, hittat en ö som ska ge henne den åtråvärda känslan av frihet.
Stressade föräldrar som inte orkar se eller vara med sina barn är inget lätt ämne, men det sitter bra i Sara Stridsbergs palett. Hon berättar direkt och osentimentalt utan att gräva ner sig i de svåra känslorna. Mamman och havet fungerar fint, även om Stridsberg då och då tar i för mycket. En passage om döden när Milou och Mamma Fin har återförenats är exempelvis direkt överflödig.
Resan är också motivet i Eva Lindströms Olli och Mo, där en söndagsflykt blir en vilsen tur till ställen som inte ens kartan kan identifiera. Olli och Mo handlar om att vilja lätta ankar och inse att förankringen kanske inte var så dum i alla fall, och att det nya inte måste vara bättre bara för att fiskpinnarna steks på exotisk högkant. Som vanligt är samspelet mellan ord och bild dynamiskt och vasst på det där sättet som har gjort Lindström till en av de mest aktade inom bilderboksfältet.
Ett mindre pretentiöst anslag, men samma grundläggande allvar, finns i Johanna Thydells Det är en gris på dagis, som tar upp ensamhet och tillhörighet på ett underhållande sätt. Thydell visar att hon kan nå en yngre läsargrupp med samma direkthet som i sina tidigare ungdomsromaner. Charlotte Ramels leende illustrationer är bra på att snabbt hitta och förmedla kast mellan stora känslor.
Världens ensammaste gris bökar i sin stia när han en dag får nog och gräver sig ut. Dagiset ligger alldeles intill och grisen vill vara med. Barnen blir lierade och smugglar in sin nya kamrat i gemenskapen. Ett par byxor, en tröja och en keps är allt som behövs för att lura de vuxna. Grisen får smaka både lycka och kranvatten som vida överstiger allt han någonsin föreställt sig. Tills idyllen brister och han är ensam igen.
Men alla ska ju faktiskt få vara med, och slutet blir därefter. Thydells debut i genren imponerar med ett engagerande anslag och en stor igenkänningsfaktor. En fin tonträff.